Lucifer : Arbetarekalender/Ljusbringaren / 1895 / 74 (1891) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Georg von Vollmar, text till porträttet af Spartacus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Georg von Vollmar.

———

Bilden af Georg von Vollmar, den framstående socialdemokraten, torde
ej vara alldeles obekant för Lucifers läsare. Hans namn har ju
oupphörligt återkommit i telegrafens och tidningarnas meddelanden om den
strid inom det tyska socialdemokratiska arbetarepartiet, hvilken dagskrönikan
gifvit namnet: »Bebel mot Vollmar».

Vi känna honom sedan flera år. Två gånger har han gästat Stockholm
och vid båda tillfällena offentligt uppträdt, ena gången 1887 gifvande
oss en klar inblick i den då ännu antingen oförstådda eller endast dunkelt
fattade socialismens väsen, läror och principer, andra gången 1892, då han
på svenskt tungomål, 2 år efter socialistlagens gång ur tiden, utvecklade den
tyska socialdemokratiens ställning, belägenhet och taktik i ett land, der
framstegets rörelse har att kämpa såväl med en genom militarismen vid lif hållen
furste-, junker- och ämbetsmannamakt, som med en »haute finance» och en
fabriksbourgeoisi, den näst Rysslands och Österrikes värst och hänsynslösast
utsugande på europeisk botten.

Vi känna mannen ansigte mot ansigte från dessa möten. Vi ha sett
honom stiga in på talar eplatsen, vi ha sett hans skröpliga ben, sönderskjutna
i 1870 års krig vid en öfvergång af Loire, hjälpas fram af ett par underliga
mellanting mellan krycka och käpp. Vi ha sett hans kraftiga gestalt i
talarestolen, lians vackra, manliga hufvud, vi ha hört hans klangfulla, beherskåde,
något beslöjade stämma med bayersk prononciation tala vårt modersmål, och
hans hjärtliga tack för våra applåder, ett leende tack med de hvita tänderna
i en sydländings skägg, har kanske starkast verkat på strängarna i kvinnornas
hjärtan. Men det är ej heller mer än menskligt. Kanske vi borde taga litet
mer af hvarandras menniskor och ej blott af våra gemensamma principer?

Vollmar har bakom sig en utvecklingsgång, som ligger temligen fjerran
tör oss nordbor i allmänhet och för oss socialdemokrater in specio.

Han vill intaga en »sonderstellung» (en undantagsställning) säga
t. o. m. hans landsmän, som böra förstå den saken bättre än vi. Det
omdömets riktighet hänger på det lilla, men alltid så betydelsefulla »vill».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>