Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 - I Skyttetid. Höstepistel af K. P. Arnoldson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från denna kloka och goda hundsjäl — kanske minst lika
håg-komstvärd som någon medaljerad harjägare — faller tanken på vår
svarta katt där hemma å Söder. Han heter Pettersson, är falsk och fräck
som alla slags katter, men oumbärlig för råttornas skull, i öfrigt
hem-treflig inställsam och sammetslen. Hans uppgift är helt och hållet defensiv
i det allmänna råttkriget. Hans närvaro är tillräcklig att hålla
vederbörande på afstånd. Och då han inte kan låta bli att när det så faller
sig uppträda som flugjägare, har han alls intet medhåll af sina mänskliga
vänner.
Sådan Pettersson nu är, har han imellertid förstått att tillvinna sig
reserverade sympatier. En afgjord vän hade han i A. F. Åkerberg.
Kort före dennes död talade vi om själavandringsfunderingarna.
Därunder påtog jag mig rollen att förfäkta en aristokratisk uppfattning,
enligt hvilken allt slags lägre lif — den oriktigt s. k. döda materiens,
växternas, djurens, människornas — genom alla skeden går ut på
konstituerandet af ett mindretal oförstörbart själfmedvetna
odödlighets-individer. Detta kunde Åkerberg inte gå in på. Han ville unna alla
ett personligt evigt lif, vunnet genom många och svåra utvecklings- och
reningsprocesser — »Pettersson med», tilläde han, pekande på katten.
Ja, visst och sant är det då, att samhörigheten i allt lefvande på
många sätt kan åskådliggöras. Likheterna mellan katt och jägare äro
påtagliga. Det vore dock ingen lätt sak att beskrifva Petterssons
sinnesrörelse, då han under hvarjehanda krumbukter och darrningar söker
komma åt sparfvarne å takrännan utanför vårt gårdsfönster. Men det
kunde ej behöfvas. Hans känslor tolkas bäst af en författare i Svenska
jägar-förbundets nya tidskrift, som lifligt beskrifver sin stämning under det
han väl dold låg på lur för att skjuta ett rofdjur.
»Hoppet tändes i jägarens bröst,» säger han, då djuret nalkas.
»Men efter en stund af spänd väntan dör hoppet åter bort», då det
något aflägsnar sig. Men nu är det än en gång helt nära. »Jag känner
mig gripen af öfversvallande glädje; pulsarne banka, och de darrande
fingrarne sluta sig om kolfhalsen med ett järngrepp ...» »Jag vore
nästan färdig att gifva ett år af mitt lif för ett skott på detta ståtliga
villebråd.»
Detta är åtminstone en i all sin kattlikhet begriplig skildring,
fullständigt motsatt de vanliga natur- och människoskildrarnes krystsmörja.
Likheten med katter, hundar och vargar ville en förf. redan för
öfver hundra år sedan påvisa äfven å ärans fält (»Frid och
Krigsväsende», trykt hos Anders Zetterberg i Stockholm 1791). Dessa äro
hans »märkvärdiga reflexioner»:
»Om ni ser två hundar skälla på hvarandra, rusa ihop, bitas och
slitas, så sägen I, si hwilka tokuga kreatur, och så tager ni en käpp och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
