Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Vaggvisan, ett Jämtlandsmotiv. Af Saxon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom. ’Säg inte så’, sade hon. ’Det är mitt fel alltsammans, men
allt skall nog bli bra, fast jag handlat så orätt!’ Jag var glad, att hon
tog det så lugnt och pysslade om henne på bästa sätt. Hon tvang
mig att lägga mig i lillkammaren och stannade själf ute i bodstugan.
’Jag vill vara ensam’, sade hon. Nå, det fann jag också naturligt.
Hon ville icke visa mig, huru hon sörjde, tänkte jag. Jag var trött
och somnade tungt. På morgonen, då jag vaknade var det tyst ute i
stugan, men ute i fjöset råmade korna. Det var tidigt på morgonen,
trodde jag; men när jag såg mot fönstret, förstod jag genast, att
klockan måste vara sex. Och nu erinrade jag mig, att jag i sömnen
tyckt mig höra jämmer. Jag sprang ut i bodstugan. Där låg Bendikt
framför spiseln. Bänken var kullslagen. Hon hade alltså suttit på
densamma och fallit i golfvet utan att förmå nå fram till sängen. ?Bendikt!’
utropade jag, men hon hörde mig icke — hon låg i något slags dvala, som
jag icke förstod mig på. Hon var rödflammig i ansiktet, och hennes
händer brände som eld. Jag klädde af henne, och därunder blef det
mig fullt klart, att hon födt barn under natten. Så fort jag fått henne
i sängen, begynte jag söka efter det lilla lifvet, men det fans
ingenstädes. Ju längre jag kom med mitt sökande, dess kallare vardt jag.
Jag måste tro, hvad jag aldrig velat tänka: att hon dödat barnet. I
hvilken belägenhet befann jag mig icke! Bendikt låg medvetslös, kanske
döende i sängen, barnet var ännu oupptäckt, och i fjöset stodo korna,
som för länge sedan borde ha varit mjölkade och utsläpta. I min nöd
erinrade jag mig, att det fans en gammal lur i bodstugan. Med den
gaf jag nödsignal till närmaste bodhamn. Det var en fjärndel dit, men
morgonen var lugn, och jag hade då, som än i dag, ett starkt bröst, så
det hördes långt. Korna tystnade tvärt — de trodde, att jag var i kast
med nalle och ville hälst låtsas som om de icke funnos till. Inom två
timmar hade jag hjälp. Det var lyckligtvis en gammal människa, Gölin
i Arfvesund, som förstod både det ena och det andra. Men Bendikt
fingo vi ej till medvetande, och allt vårt sökande efter barnet var
för-gäfves. På kvällen måste Gölin gå, men hon skulle komma igen nästa
morgon, så fort hon gjort från sig korna. Och hon skulle skicka bud
ner till bygden efter folk. Den natten beslöt jag att icke lägga mig,
och klokt var det.»
Hon stirrade framför sig såsom hade hon sett en vision.
»Medan jag satt där på bänken i spiselvrån, hörde jag plötsligt,
huru Bendikt steg upp. Min första tanke var att hindra henne därifrån,
men jag förmådde ej ens lyfta min hand! Hon såg ut precis som död,
fastän hon rörde sig. Ögonen stodo stilla. Hon gick väl i sömnen på
något sätt. Huga då, hvad det var otäckt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
