Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Vaggvisan, ett Jämtlandsmotiv. Af Saxon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stor-Ingborg ryckte på axlarne, såsom hade hon velat skaka af
sig den oangenäma förnimmelsen af detta minne.
»Bendikt kastade på sig en kjol och gick ut. Bara hon kommit
utom dörren, fick jag makt öfver mina ben och skyndade efter henne,
men icke så att hon såg mig. Hon gick in i skogen. Bakom ett
kullblåst träd med upprifven rot hade hon lagt barnet och öfvertäckt
det med mossa. Hon tog fram det, kysste det, vyssjade det och sjöng
en vaggvisa så sorglig, att det skar en ända in i hjärteroten att höra
på. När hon hållit på så en stund, lade hon barnet tillbaka,
öfver-täckte det med mossa och gick åter in i stugan. Gick hon i sömnen
eller hade hon blifvit rubbad till förståndet? . . . Jag skyndade efter
henne oeh försökte tala till henne, men hon hvarken hörde eller såg
mig. Hon var som död, fastän det riktigt brände af hennes kropp.
Barnet var så mycket kallare. Det var dödt, och några blåa märken
på halsen visade mer än väl dödsorsaken. Det var en flicka, så vacker
och så välskapad . . . Ett par dagar därefter kom folk upp från bygden.
Bendikt vardt frisk till kroppen, men hennes förstånds ljus var släckt.
Hon var stillsam och tyst, men mot sommaren kunde ingenting hindra
henne från att vandra hit upp till fäbodvallen; och här blef hon
sommaren öfver. Flere gånger togo de hem henne, men hon gick hit upp
igen. Man försökte också att bli af med henne genom att stänga
henne ute. Men då låg hon i logen och födde sig, Gud vete af hvad.
Så fick hon vara här om somrarne. Hon gjorde ju ingen något för
när, fastän det var lite ängsligt att höra hennes vaggvisa. Det var
märkvärdigt, att hon alltid höll sig vid stället, där barnet legat ... O,
jag ser henne när jag vill, hur hon går med tomma famnen och vyssjar
och sjunger. Hon var lika vacker, fastän hon var tokig; och ung fick
hon också dö, Gud vare lof.»
»Och nu går hon i skogen och sjunger om nätterna?» sade jag.
»Ja.»
»Vill ni sjunga visan för mig?»
Stor-Ingborg hade ännu vacker röst. Det var en enkel visa i
folkton med klagande tonfall.
»Var det inga ord till visan?»
»Nej. Man kunde aldrig förstå, hvad hon sade, fast hon nog hade
några slags ord.»
»Hvad vardt det af taflan då?»
»De ville inte ha den längre, förstås. Prosten teg den hem till
sig och skänkte i stället till kyrkan den altartafla, som ännu fins där.»
Det vardt tyst en stund. Så sade Stor-Ingborg:
»Det fins ja så mycket fina och snälla fruntimmer, som både rå
något och ha att ge — jag har hört, att de till och medj bilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
