Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2 - »Radikalismen» öfvervunnen. Af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och tankeskärpan, som vi långa stycken kunna glädja oss åt, befinnes
gång på gång svika precist inför de afgörande punkterna. Utan hemul
i föregående utveckling skér då plötsligt en scenförändring: ett totalt
nytt element inskjutes, man vet icke hvarifrån, men alltid är det någon
from och för kyrkan välbehaglig sats som då stirrar den häpne läsaren
till mötes. Se t. ex. det helt förståndiga talet (sid. 47) om hur det
är uppfostrans kulturtvång som lägger in hos barnet sanningskärlek,
kyskhet och annat godt, sålunda förmedlande »det lilla jagets
utvidgning till ett större». Så sammanfattas denna erfarenhetssanning plötsligt
till tre »orubbliga sanningar», af hvilka den första lyder så: »vetande
i högsta mening vinnes genom tro». Teologiska läsare må jubla, men
logiken inom oss andra går misslynt ut att fråga hvart hr professorn
tog vägen.
Ett kanske ännu mera eklatant exempel på samma slags, vi säga
icke felslut, utan plötsliga felsprång bort till konventionalismens
beteshagar erbjuder resonnemanget (sid. 13) om förnekelsen af den gamla
religiösa lifsåskådningen. Hegel får här göra tjänst så regelrätt som
lefde vi ännu på 1840-talet; det skulle ha gladt gamle Friedrich Engels
att återse det kära, välkända uttryckssättet om tesen och antitesen,
om hur det icke är nej som grundligast upphäfver ja, utan först ett
annat ja förmår göra detta. Alldeles så skref han ju själf om den
för-marxistiska socialismen: den kunde ännu icke förklara kapitalismen,
blott förkasta den som olycksbringande, följaktligen icke definitivt
besegra den; detta blef först möjligt när man fick fienden-kapitalismen
under synvinkeln att vara ett nödvändigt genomgångsled till nästa
utvecklingsfas. Men Engels kände sin Feuerbach och visste hvad dennes
afgörande omvärdering betydde: teologi är antropologi, icke gud skapar
människan, utan människan har alltid skapat sig sina gudar efter sitt
beläte. Och följaktligen skulle han ha häpnat öfver att en filosof, vore
han än professor, långt efter det religionen sålunda definitivt
öfver-vunnits genom att reduceras till sina riktiga, helt mänskliga proportioner,
dock kunnat ha panna att nedskrifva denna så påtagligt falska slutsats
af förnekelse-kritiken: »Ingen annan religionskritik är tillräckligt
djupgående än den, som hvilar på — ett framsteg i religiös utveckling».
Pang! Religionen räddad och »frisintheten» ändå bevarad; allt som
det skall vara bland upplyst folk i kung Oskars och kompromissernas
Sverge. Och för att riktigt till det yttersta ställa verkligheten på
hufvudet vändes härpå konsekvensen af hela denna tomma skenlogik
med tunga klubbslag mot förnekarne. »På denna afgörande punkt
sviker Ellen Key framåtskridandets sak, här sjunker hon och vill draga
andra med sig nedåt». Svenska Morgonbladet har icke värre
missbrukat framåtskridandets namn; men det öppna obskurant-organet för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
