Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2 - »Radikalismen» öfvervunnen. Af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aktas af de samma den fria tankens vänner, hvilka med stort erkännande
hälsat vår göteborske idealist.
Utom i felslutet att religionen blott kan öfvervinnas genom en’
högre religion har hr Norström ankaret för sin intima kontakt med
den kristna teologin i hvad han kallar »en positiv erfarenhet af en
öfvervärld», en »urgrundens uppenbarelse i hjärtat» (sid. 29). Han
spelar här på de Kanfska strängarna. I en tid, som blifvit vittne till
ny-kantianismens uppblomstring, dess inträngande icke minst i den
socialistiska idékretsen med betoning af ideakts betydelse gent emot
allt för ensidigt drifna intresse-doktriner, skulle det icke fallit mig in
att vända mig polemiskt mot en tänkare, som ville med Kant häfda
att pliktbudet; du skall, är ett aprioriskt faktum, på hvilket all etik
hvilar. På sin höjd skulle jag ha dristat en erinran därom, att en af
ny-kantianismens främste, Albert Lange, dock förklarat just Kants praktiska
filosofi för »den förgängliga delen» af hans system. Och måhända
hade också frestelsen varit stark att citera dessa rader ur Langes
»Materialismens historia»: »Ur en strängt materialistisk världsåskådning
låter sig visst icke bara egoismens princip härledas, utan också den
stora motvikten mot denna: sympatin. Bägge kunna helt enkelt
deduceras fram ur människans sinnliga natur, utan någon inverkan från
transscendenta ideer eller några antaganden, som ha med öfvertro
att skaffa». Ja, så starkt som prof. N. (sidd. 54 och följ.) söker drifva
evolutionismens sedelära till en inre motsägelse, är jag nästan viss att
detta citat kommit med.
Men prof. Norström nöjer sig visst icke med sin inre känsla af
budet: du bör. Med taskspelare-snabbhet ställer han vid sidan däraf
begreppen »gud» och »ett evigt lif». Inga spår af bevis, bara
fingerfärdighet. Är det för mycket sagdt att en sådan författare är, som de
fromma bruka säga, »farlig för obefästa sinnen»; bäst man lugnt
följer de ofta skarpsinniga resonnemangen, sitter man till öronen uppe
i den gamla spiritualistiska dogmatiken.
Men jag kan ej dröja längre vid denna punkt, utan öfvergår till
hvad som synes mig vara bokens mest afgörande svaghet: den
»radikalism» förf. angriper är den direkt från liberalismen stammande
individualistiska, men icke vår, icke socialismens.
Att Ellen Key skrifvit satser, som klinga vida mera af den förra arten
än af den senare, är nog lika obestridligt som att hon äfven brutit
käcka lansar för våra ideal. Men att ur sådana hennes inkonsekvenser
som socialist destillera fram »radikalismens allmänna lif såskådning» för
att så gå löst på densamma — är det inte egentligen en andlig
torne-ring mot väderkvarnar, medan jätten, som trons försvarare skulle fälla,
fredligt utbreder sitt välde i helt andra nejder?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
