Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Storstrejkstankens utveckling, af Karl Börjesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta från den efteråt hållna Folkriksdagen, som man väntat sig,
ute-blef. Utredningen om storstrejken var, såsom den förelåg, — bl. a.
saknande uppgifter från Malmö och Stockholm — komplett värdelös,
och man saknade annan reel grund att bygga på än partikongressens
resolutioner. »Soc.-Dem.» varnade de liberale för att misskänna
arbetarnes kraf.
Bland denna förstockade hop liberaler, som så föga förstod
situationens kraf, fanns en och annan, som vågade tala ut. Vi
utrycka ur t. ex. red. Ax. Björkmans anförande: ». . . man talar om
hänsyn. Jag är led på detta tal om hänsyn åt höger och
vänster. Ha de maktegande tagit hänsyn 1887 vid tullarnes påläggande,
vid urtiman, eller 1896 när saltet lades på brödet med de 6: 50 i
brödtull eller i år, när millioner vandrade i gapet på militarismen? Ha de
tagit hänsyn till oss ifråga om rösträtten? (Starka nejrop). Är det
icke på tiden, att icke knyta händerna i byxfickan och bli mindre
hänsynsfull? Ett afvisande af storstrejken vore ett slag i ansiktet på
många rösträttsvänner. . . . Det fanns äfven dem som sade ifrån att
de stilla i landet, långt afsides, väntade något af städernas
industriarbetare. Axel Danielsson höll en skarp vidräkning med dem, som
ansågo att storstrejkstanken ej hade anklang. . . . Jag tror ej, yttrade
han, att storstrejken är det sista ordet, men för tillfället är det det enda
man vet och förstår, det enda som samlar arbetarne. Han uttalade det
som sedan blef verklighet... det är fara värdt att om våra förslag
afslås, så är det sista gången vi se hvarandra här som folkriksdag.»
Med 4 rösters majoritet (67 mot 63) afslog folkriksdagen motionen
om uttalande för storstrejken.
De liberales rösträttsrörelse började nu sjunga på sista versen
och arbetarne stodo färdiga att öfvertaga ledningen af propagandan
för lösandet af landets största fråga.
Beslutet å 94 års kongress kunde icke verkställas och innan det
blef fråga härom underströk en extra partikonferens ånyo
nödvändigheten af agitation för storstrejken, dock, med lärdom af det inträffade,
utan att fastslå någon tid för densamma.
Brytningen emellan rösträttsrörelsens bägge fraktioner fick sitt
officiella uttryck i partistyrelsens, manifest, som bl. a. manade till
energisk agitation särskildt bland Norrlands arbetaremassor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
