Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Där Petter huserat, af Sven Linnborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och nye och gamle länsmannen och landtmätaren voro kloka karlar och
tillsammans hela året om studerade rättvisan i kompani.
Men Hans spanade ut, att Petter bodde i sydsvensk storstad och
styrde i skogarne här. Han spanade ut, att landtmätaren från Göteborg
aldrig varit i landtmätarläran och aldrig haft med konung och riksdag
och landets store att göra. Och förre länsman och nye domaren och
nye länsmannen, de hade enhvar i sitt yrke en töm att sköta i Petters
lif och rörelse i skogarne.
Då söp Hans bränvin.
Så dog hans hustru och hans lille nyfödde son. Då drack Hans
bränvin dag och natt. Då gick det hastigt utför med Hans. Nye
länsmannen kom och utmätte allt, satte auktion på gård och skog och
vildmark och fick en sluskig timmerkörare att ropa in allt, allt skräp, både
gård och grund och skog och vildmark.
Hans söp bränvin, slog dank, dref full omkring i bygden och talade
mörka ord om forsen, som kan gömma och glömma. Då han var som
mäst full, då dref han om höstkvällarne kring förre länsmannens nybygda,
hvitmålade hus, där nye länsmannen bodde gratis.
En natt, då östvind kom med snö öfver bygden; brann förre
länsmannens nya gård ner i grund. Minsta dottern brann inne.
Då försvann Hans från bygden.
Landtmätaren och båda länsmännen och domaren kommo öfverens
om, att icke besvära sig med sökande efter Hans, som när som hälst
skulle stryka åt, full, i en snödrifva.
Men Hans smög omkring på finnskogarne längre upp i landet, i
en skogstrakt, som var minst lika stor som Öringåbygden, cirka
sju-milavildmark ett par, tre gånger om.
På sin väg genom dylik skog hörde han små bjällror pingla och
ringa i dussinvis hack i häl. Han sprang åt skogs, men blef sedd af
den åkande, som for snabb som en fågel, satt i vargskinnspäls, i en
järnskodd gungstol, rökte cigarr och hojtade åt Hans med glada läten
likt en lifvad kamrat. Hans gaf sig lefvande i våld, fick åka bakpå,
fick en klunk bränvin och cigarr, och fick den snabbaste skjuts han
varit med om i lifvet.
De två blefvo de bästa vänner i världen under vägen hem till
vargskinspälsherrens egen gård, Sandbacka, midt inne i vilda skogen.
Hästen stupade på gården, skars ihjäl af Hans, som ock drog
gungstolen in i slädboden likt ett annat åkdon.
Hans fick anställning på Sandbacka som timmertummare åt bolaget.
Men husbonden drack bränvin och vin och fina varor, drack natt
och dag. Men ju mer husbonden drack, ju mindre bränvin söp nu
Hans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
