Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Om Esperantospråket. Ett medel för folkens förbrödring, med bild af L. Zamenhof, af P. Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer än 1,000 ordstammar, tagna ur de europeiska språkens
gemensamma ordförråd, och hvilka således hvar och en något beläst
människa redan känner (t. ex.: ideo, formo, naturo, karaktero). Till detta
välkända ordmaterial sluter sig värdigt en på endast 16
undantagslösa regler grundad grammatik, som kan inläras på en halftimma, och
en ordbildningslära, tack vare hvilken man själf kan bilda ett otroligt
stort antal nya ord. Sålunda kan man t. ex. af stammen »san» (frisk,
sund, helsa) bilda öfver hundra nya ord, i hvilka helsa, sjukdom,
opasslighet, bota, sjukling, sjukhus, läkemedel, tillfriskna o. s. v. ingå.
Denna språkets obegränsade själfalstring gör gifvetvis hvarje
vidlyftigare ordboksstudium öfverflödigt. Oaktadt denna enkla
språkmekanism, är Esperanto, långt ifrån att vara ett fattigt språk, ytterst rikt
på uttrycksmedel för tankens alla skiftningar och har visat sig
användbart för ämnen af den mest skilda natur såväl i bunden, som
obunden form. Oenom sin nästan obegränsade böjlighet lämpar det sig
t. o. m. bättre än något nationelt språk för öfversättningar. Så påstå
t. ex. litteraturkännare, att lord Byrons »Kain» i själfva verket aldrig
utkommit i en så trogen och smidig öfversättning, som på Esperanto;
och esperantoöfversättningar af Horners »Illiad», Shakespeares »Hamlet»,
Lermontovs »Demonen» o. a. anses beteckna höjden af öfversättningskonst.
Som Esperanto icke tillhör någon särskild nation och intet
religiöst eller politiskt parti — m. a. o. är absolut neutralt — har det
kunnat samla omkring sig hängifna anhängare af de mest skilda
sysselsättningar, stånd och åskådningar. Den lärde behandlar därpå med
en virtuositet, som t. o. m. förvånar honom själf, sin abstrakta
vetenskap; arbetaren afhandlar med sin en helt annan ras tillhörande
yrkesbröder sina fack- eller föreningsfrågor; affärsmannen och fabrikanten
föra sin korrespondens därpå; turisten reser »på Esperanto» och
finner, tack vare noggranna adressförteckningar, tjänstvilliga
esperantociceroner, som taga hand om honom och göra honom förtrogen med
sitt lands och sin orts egendomligheter; skalden virar därmed en
krans kring »Heimskringlas panna» eller sjunger om söderns mö och
steppens majestät, och vykortsamlarne, för all del! från civilisationens
centrum till dess yttersta periferi, de söka och finna hvarandra på
Esperanto. Skandinaver och slaver, anglosaxer och romaner
korrespondera med hvarandra därpå med samma lätthet och ledighet, som
på sina respektive nationalspråk. Personer, som genom själfstudium
inhämtat Esperanto och knappast hört en ton af hvarandras
modersmål, sammanträffa för första gången och samtala genast på detta om
de italienska och spanska dialekterna påminnande språk utan annan ,
olägenhet, än den, som möjligen kan uppstå till följd af otillräcklig
öfning i det samma. Språkhindren existera ej längre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
