Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - En historia om det som är starkare än döden, af Saxon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
graf, steg upp och höll ett tal — ett kort men innehållsrikt tal — för
Shelleys minne. Det åhördes af deltagarne med blottade hufvuden.
Då jag stod där, tänkte jag: “Jag kan undra, om några svenskar
äro jordade här“. För ändamålet sökte jag upp kustoden, som jakande
besvarade min fråga och följde mig.
Under denna vandring visade det sig, att han utan ett ögonblicks
sökande visste, hvar han hade att finna hvarenda graf. Då jag uttryckte
min förvåning däröfver, svarade han:
“De äro mina bekanta allesamman. En hvar af dem har något
särskildt att" säga oss. En talar om officiell saknad, en annan om sorg,
en tredje om förtviflan, en fjärde om resignation, o. s. v. Och hvar och
en af dessa känslor har ju så många grader. Ingenting på jorden kan
lära en så mycket som en kyrkogård. Se här!“
Vi stannade framför en syskongraf. Men de båda, som slumrade
där nere, togo ej stor plats. På den gröna gräsmattan med sina två
rosenbuskar står en marmor vård med namnen Carl Michael och Walter
Fredrik Runeberg, den förre död 1871 vid 2 V4, den senare 1872 vid nära
1 års ålder — söner till den finske bildhuggaren Walter Runeberg.
“Ser ni dufvan däruppe på öfverstycket?“ sade han. “Hon har ett
oliveblad i munnen. Arkens dufva gjorde ej någon lång flykt, men hon
kom dock hem med viktiga bud. Dessa små hade ej någon lång
vandring i denna värld. Men var viss om, att deras lefnad ej var
förgäf-ves. De brakte alltid något oförvissneligt oliveblad till det hem, som
var så tomt, sedan deras späda stämmor tystnat för alltid. “
De svenska grafvarne befunnos vara åtta*. Då vandringen kring
dem var slutad, visste jag, att jag icke ville skiljas från min originelle
ciceron utan att veta något mera om honom. Jag följde honom till hans
lilla stuga vid kyrkogårdsporten och slog mig ned på bänken där utanför.
“Ni har gifvit mig en annan syn på döden än jag förut haft“, sade
jag. “Innan jag skiljes från er, måste ni omtala för mig, hvad det är,
som kommit er att inför densamma tänka och känna som ni gör.“
“Det skall jag gärna göra, ty därtill behöfves ej många ord. Jag
älskar den, emedan den lärt mig att förstå det, som är starkare än döden. “
“Kärleken?“ frågade jag tveksamt.
“Ja visst“, svarade han.
“Den ni hade kär är begrafven här?“
* Löjtnant Philip Laurenius * i Linköping f i Rom 1887; statybildhuggare J. N
Byström * i Filipstad 1783 f i R°m 1848; fru Louise Stuart * i Stockholm 1819
t i Rom 1893; historiemålare N. J. Olsson-Blommér * 1816 f 1853; Karl Sandström
f i Rom 1888; bildhugg. Alex Carlsson f 1878; Nanna Wendelburg * i Stockholm 1856
f i Rom 1876; köpman Victor Hoving * i Viborg 1846 f i Rom, samt de båda redan
nämnda sönerna till bildhuggare Walter Runeberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
