Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En dag i Grisslehamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men jag klädde mig färdig och gick upp på
utkiken, icke utan min zeisskikare. Därnere låg havet
fullt av is, ända fram till Signildsskär på Åland. Det
var en sakta nordväst och Kvarkens is trängde på
och fyllde ut havet. Närmast häråt funnos några
öppna ställen, som lågo mörkblå emot den solbelysta
isytan. Och i de mörkblå brunnarna rörde sig något.
Jag tog kikaren — och si, det var alfågel och skrak
och grisslor! Och längre ut lågo svarta avlånga
punkter. Det var gråsäl med ungarna just färdiga
att gå i sjön. Hade jag varit en rospigg, hade jag
mått illa av den synen. Ty när en rospigg ser en
gråsäl, vill han äga den, och nu fanns ingen möjlighet,
ty isen varken bär eller brister.
Signildsskär hägrade högt över horisonten och
Ekeröns posthusfönster glänste som förklarade. Jag
kan icke förstå varför, ty solen stod i söder. Men på
havet är mycket oförklarligt.
Jag tror att människors barn sällan få tillfälle att
se något så vackert som det man ser från utkiken i
Grisslehamn en solig dag, då vårisen följer de
växlande strömmarna ute i Ålands hav. Över de knotiga
tallarnas kronor och de vita bergen ser man minst
halva horisonten. I norr stå Svartklubbens fyr och
Understens fyr rakt upp ur isen och i nordost står
Märket på finska sidan. Allt är glänsande vitt med
guld av solen på och blå skuggor bland isbergen.
Men skuggorna se ut som knivhugg. Och i
vårsolens börjande värme hägrar allt och blir mäktigt
och stort och höjande sig högt över människors små
strider och funderingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
