att under dager våra lant- och sjöstridskrafter samt våra transporter till lands och sjöss kan utsättas för störande och förlustbringande anfall; beträffande sjöstridskrafter och transporter till sjöss samt vissa transporter till lands är delta numera fallet även under mörker (anfall med hjälp av radar), samt att luftinvasion väsentligt underlättas. För icke jaktförsvarade områden — såväl hemort som operationsområden — gäller sålunda generellt, att försvararens verksamhet avsevärt försvåras, kanske förhindras. Beträffande sjö- och flygstridskrafter kan det inträffa, att basering utan jaktförsvar över huvudtaget är omöjlig, därest en flygöverlägsen motståndare har intresse av att hindra detta. För lantstridskrafterna kan bl a försörjningen bli ett allvarligt problem. Den flygplantyp, som krävs för jaktförsvaret — jaktflygplanet — måste vara konstruerad för striden i luften. Utvecklingen under andra världskriget ledde visserligen därhän, att jaktflygplanen ofta utrustades med bomber eller raketer. De upphörde emellertid då att vara jaktplan och användes för uppgifter utanför jaktförsvarets ram, dvs mot mål på marken eller vattnet. Flyganfall är allmänt sett lättare att genomföra under dager än under mörker, emedan navigeringen är enklare och målen lättare att iakttaga. Även om mörkeranfall ägt rum i betydande omfattning under andra världskriget, framförallt vid hemortsbekämpning, har dock huvuddelen av flygstridskrafternas verksamhet förlagts till dygnets ljusa del. Sannolikt är att så i huvudsak blir fallet även i framtiden. Jaktförsvarets huvuduppgift bör därför alltjämt vara att försvåra motståndarens anfall under dager och därigenom söka tvinga honom att operera under mörker, d v s under ogynnsamma fö rh å 11 a n den. Flygspaning m. m. FLYGSPANINGEN har visat sig vara ett oumbärligt medel i krigföringen. Särskilt för den underlägsne ( = försvararen) — som ju måste förutsättas vara i operativ efterhand — är det av utomordentlig betydelse att upptäcka motståndarens verksamhet och avsikter i så god tid, att erforderliga motåtgärder kan vidtagas. Ett väl organiserat spaningssystem med central ledning och lämpliga flygplan utgör förutsättningen för en effektiv flygspaning. På grund av motståndarens motverkan i luften — främst från jakt men även från luftvärn — används numera så gott som uteslutande snabba en-eller tvåmotoriga flygplan — ofta jaktplan. Flygplanen tvingas i regel uppträda på mycket hög eller på lägsta höjd. För spaning över hav under mörker och dåligt väder har radar alltmer tagits i bruk och utgör redan nu ett fullt tillförlitligt hjälpmedel. De tidigare antydda specialuppdragen för lant- och sjöstridskrafternas räkning (artilleriledning, dimläggning osv) förutsätter i regel luftöverlägsenhet. De tillhör därför verksamhetsområden, som oftast ligger utanför den i luften underlägsnes möjligheter. 48