Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Wallengren: Daniel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
sten, som höjde sig ungefär en meter öfver
vattenytan.
Der låg ett egendomligt drag af vemod öfver
den lilla sjön. Nu började det också att lida mot
hösten med dess gråa dagar. Ett par stora björ-
kar, som från en ljungrodnande udde hängde ut
öfver vattnet, voro redan liksom stänkta med blekt
guld i det dunkelgröna: det var de gula bladen,
som hade börjat, och som skulle hafva blifvit allt
för talrika, om inte de småningom hade fallit
ned-i det mörka vattnet.
Men det var godt om fisk, små goda aborrar,
i sjön. Och med tillhjelp af en öfvergifven, ganska
skröplig båt, lyckades jag praktisera mig fram till
stenen der midt ute. Der var plats nog för mig
att ligga beqvämt utsträckt, om också litet hårdt.
Med tillhjelp af pipan, en bok och ett jättestort
metspö tillbragte jag der många milda, soliga
Sep-tembertimmar, än läsande och än i tanklös
njutning stirrande öfver sjön och den susande skogen.
En qväll hade jag just kommit i land med
båten igen och tänkte mig hemåt, då jag kom att
kasta en blick åt vester. Det var just i
solnedgången, och jag satte mig på en stor sten att
betrakta den storartade, dystra färgprakten. Tunga,,
kopparröda moln i svällande jätteformer hängde
framför solen, som öfver molnen uppsände en gloria
af skarpt lysande strålar. Och just öfver en
väldig gran såg man ur en spricka i molnmassan en
del af den eldröda solen skina fram, glimmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
