Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
85
och kyrkoordningen wid handen gifwa; ”men att en församling
äfwen skall wara skyldig att taga den presten till sin
själasörjare, som gifter sig i den aflidne pastoris hus, det finne Wi
både ogrundadt och orimligt, ja, ock mera en werldslig än
andelig kallelse, fördenskull Wi ock härmed uti sådana mål och
händelser wilje förordnat och fastställt hafwa, att först och för
allting personens duglighet och meriter anses måtte, hållandes
Wi för det störste samwetswerk och förseende mot Gud, att för
en så köttslig ting, som giftermål, låta besättja de kall och
ämbeten, som bestå af en andelig kallelse till Guds heliga Ords
fortplantande och dess församlings uppbyggelse.” Dock
befordrade äfwen konungen konservationer; se t. ex i Daniel
Swenssons i Ö. Torp biographi ett kgl. bref dat. 11/8 1688. Wal
stadfästade konungen 1685 ett rimligare förslag till prestenkors
underhåll, men det blef genast åter upphäfwet med afseende på
Skåne. 1681 skref konungen 19/3 att ingen enka skulle göra
sig hopp om mera än ett nådår. — För wåra öron låter det
underligt då biskop Hahn 16/1 1686 skrifwer ”att han gerna
såge det W. Laurenberg vocerades till Oxie, allenast ej
Wigmans enka i Landskrona derigenom afskures den förfordran,
som K. M. 3/12 1684 allernådigst henne ihågkommit med; det
wore att befara det hon med sin 70-åriga moder måste gå med
bettelstafwen, alldenstund hon hwarken kunnat nå någon
promotion i Landskrona eller njuta detta förslaget, man hade tänkt
att hugna henne med.” — Då prester blifwit ordinerade till
komministrar, men ej kunde wid ledighet få succedera till
pastoratet, måste de stundom underhållas af hela häradet;
stundom hulpos de med klockaretjenster, då de någongång sjelfwe
bestridde kyrkosången.
Till tiggeriets hämmande förbjödos presterna att åt löst
folk gifwa så kallade tiggesedlar eller pass, hwarmed de ”kunde
fara utrikes eller annorstädes, nådige öfwerheten till prejudice
och skada”; endast de som i rättan tid uppsade sina gårdar eller
tjenster borde erhålla flyttningsbewis. Prosten Sture i
Harlösa klagade 1685 öfwer tiggeriets tilltagande och önskade
upplifwandet af en gammal stadga att alla tiggare skulle blifwa
i de socknar, som de tillhörde, och att, då någon kom till en
främmande socken, skulle han af presten eller klockaren förhöras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
