Sedan jag nu lemnat Tryckfrihetens tillförordnade väktare behörigt rådrum och tillräcklig betänketid att, å periodiska striften: Hvita Bröderna kallad, fästa den uppmärksamhet, som 4. §. i Tryckfrihets-Förordningen af den 16 Juni 1812 ovillkorligen föreskrifver; men vederbörande antingen icke haft tillfälle genomläsa denna skrift, eller ock i vissa fall hysa mer liberala tänkesätt i frågor om personlig rätt och om skrifters mer eller mindre smädliga egenskap, än i frågor angående likgiltiga titlar och ännu likgiltigare presentations-data, eller ock anse sedernas och det allmänna vettets helgd vara utom deras verkningskrets, hvaraf också följt, att, allt ifrån den 16 sistl. Maj då det första smädliga bladet utkom, icke någon den minsta åtgärd blifvit vidtagen, och Tryckfrihets-Förordningens föreskrift således är vorden öfverträdd; så ser jag mig nu föranlåten att hos Högtärade Kämnärs-Rätten anhålla det Boktryckaren Carl Nyberg, hos hvilken denna skrift är tryckt, måtte till Rätten personligen inställas och uppvisa namnsedel, eller ock sjelf stånda till ansvar för hvad i denna skrift mig rör; hvarvid, enligt 1. §. 8. mom. af Tryckfrihets-Förordningen, Hof-Kanslers-Embetet icke lär underlåta, att författarens namn till Rätten uppgifva, hvarefter jag emot honom särskilt vill vända min talan, ehvad han med skydds-bref må vara försedd eller icke.
Då jag, tvertemot vederbörandes välgörande afsigt, till mitt namn och rykte ingenting lidit eller möjligen kan, hos de upplyste, lida, hvarken genom denna eller öfrige, långt under all medelmåtta, nyligen utkomna skrifter, af hvilka icke en enda upptäcker minsta spår af talang, vett, förstånd eller seder, utan blott innehålier ett språk, som till och med är sällsynt på de lägsta och föraktligaste ställen, samt således är ovärdigt att i Rikets hufvudstad, midt under ögonen på dem, som af Staten njuta lön för att vara tryckfrihetens väktare, få begagnas, till vanheder för tidehvarfvet och till äckel för det allmänna vettet; är min afsigt naturligtvis mindre rigtad på det förtjenta straffet, som härå måste följa, än för att leda Allmänlletens uppmärksambet på den bedröfliga upptäckt, att alldeles lika beskaffade frågor nu för tiden behandlas på alldeles olika sätt, och för att låta Allmänheten få veta namnen på de märkvärdiga, men förnuftslösa, författare, som länge nog fått begå brott under protektion, äfven som ock att hederlige och aktningsvärde män icke måtte, såsom hittills skett; med flit och i hemlighet falskligen utspridas att vara författare till skrifter, som skulle vanhedra deras talanger och som sjelfva deras drängar skulle anse ovärdiga deras pennor. Jag vill således i förhand gifva tillkänna, att jag till Församlingens fattiga afstår den andel i böterna, som, enligt Tryckfrihets-Förordningen, mig bör tillkomma.
Allmänheten bör också veta, att bland vissa vederbörande synes den ena hafva 2:ne och den andra 3:ne dugtige smäde-skrifvare i sin sold, hvilka således alltid lära hållas skadeslösa, äfven om afsättningen skulle vara trög och icke betala kostnaderna. När man till de åstundade smädeskrifternes författare antager och besoldar det uslaste och snille-fattigaste litterära afskrap, som någonsin satt penna på papper; så kan man lätt känna hvad grad af heder, eftertanke och urskillning sådane vederbörande kunna äga: hvad oveld man af dem kan vänta, och huru lätt det är att stundom kunna få ett slags reputation till skänks, äfven utan att äga hvad man kallar verklig och stor talang eller duglighet.
Om det är sant, att motionen hos Preste-Ståndet angående titeln: Fjerde akten af Baron Ludvig Boyes etc., förbereddes på ett främmande ställe förr än den hos Preste-Ståndet blef framställd, så utmärker detta icke heller den rena oveld man bör vänta, och urskuldar i betydlig måtto Preste-Ståndets i denna del begågna misstag, såsom tillkomna mer af andras förledande än af egen drift.
Skulle derjemte en önskan vara någorstädes yttrad att på något lämpligt sätt åtkomma Notarien Carl Delén, för det han ställt sig i ansvar för den ofvannämda titeln, och att samma önskliga tillfälle snart yppades derigenom, att Delén förglömde att på klockslaget aflemna till Hof-Kanslers-Expeditionen en hos honom tryckt skrift, hvarför ock Embets-Memorial emot honom genast utfärdades, ehuru en annan Boktryckare, som förgätit att utsätta namn och tryckningsort på en tryckt katalog öfver Grosshandlaren Fr. Todes den 17 Maj 1815 på Stockholms Bok-Auktions-Kammare försålda Boksamling, och hvilket fel efter Lag kostar 300 R:drs böter, då Deléns kostar blott 50, alldeles icke auktionerades, med flera händelser att förtiga; så ger allt detta anledning till åtskilliga besynnerliga men grundade och obehagliga omdömen.
När Justitie-Kanslers-Embetet, på ett löst sqvaller, anställer undersökning och aktion om ett förmodadt origtigt datum, som, äfven i fall det vore origtigt, (hvilket likväl icke inträffat) ändå ingenting betyder, än mindre kan förvilla eller förolämpa, och således icke på något sätt angår detta Embete; men deremot icke fäster minsta uppmärksamhet vid de flera emot all anständighet nyligen utkomna skrifter, utan låter dem tullfritt passera; så vill jag nu lemna vederbörande ett öppet och stort fält för att visa huruvida man än längre vill försvara och beskydda händelser, som äro verkliga brott och klart stridande emot Tryckfrihets-lagen. Jag beder likväl vederbörande ödmjukligen om ursäkt, att jag sjelf nu vidtager några steg, som dem ålegat, och att jag så alldeles obuden och kanske oväntadt, vågar falla in i deras Embets-skyldigheter.
Man har derjemte varit oförsynt nog, att vilja utsprida, det hederlige män, till och med en och annan af våre större snillen, skulle vara författare, icke till Hvita Bröderna, (ty dess talang-löse författare är allmänt känd, och på honom kan man aldrig misstaga sig), utan till några andra af de utkomna smädeskrifterna, förmodligen för att göra större sensation. Men man har glömt, dels, att alla dessa skrifter sakna alla tecken till snille, förstånd, stil och urskillning, dels ock, att det är likaså omöjligt för ett snille att förmås till att skrifva smädligt emot mig, som det är omöjligt för mig att förmås till att skrifva smädligt mot ett snille. Också har allmänheten länge sett, att jag aldrig ägt någon enda vederpart, som icke varit -- hufvudlös. Det är också derföre som jag, å ort och ställe som vederbör, anklagar pasqvillernes författare den ena efter den andra, på det de måtte upptäckas och deras namn inför allmänheten uppgifvas, till blygd för deras principaler eller beskyddare.
De ställen i tidningen Hvita Bröderna, för hvilka jag egentligen nu yrkar ansvar, och hvilka lära undfallit Tryckfrihetens väktares eljest vanligen skarpa örn-blickar, äro N:o 5. den 16 Maj sid. 3. N:o 6. den 18 Maj sid 3 och 4. N:o 7. den 20 Maj hel och hållen. N:o 9. sid. 3 och 4, samt N:o 5. andra afdelningen den 17 Juni sid. 4; hvilka jag härhos får äran bilägga.
Någon Actor publicus har jag ej ansett mödan värdt att hos Justitie-Kanslers-Embetet begära; ty det är blott Baron Ludvig Johansson Boye, som njuter denna grace, hvilken mig vägras; men han behöfver också ett sådant biträde bättre än jag, som kan reda mig allena ganska fullkomligt emot hela den nu uppställda ligan, hvilken, med öfver- och underbefäl inberäknadt, icke är värd en fjerdedel emot den enda man, som vid den förra namnkunniga processen framstäldes såsom åklagare, ehuru ofta, äfven han, högg sin juridiska yxa i stenarna. Jag skulle också, genom en sådan begäran, äfventyra den vanheder att få Häradshöfdingen Bellander förordnad till biträde, hvilken, under sin ungdoms tid i Upsala, förrådde en karakter alldeles lika med hans motbjudande uppsyn, sysselsatte sig sällan med böcker, låg mesta delen på svinhus-taken för att sola sig, afskyddes i alla sällskaper, och afvistes från allt umgänge med välartade ynglingar. När han sedermera år 1813 blef Kongl. Kommerse-Collegium förordnad till ordförande vid en gränse-tull-rätt i Vermland angående en angifven utpraktisering af krut, betedde han sig icke bättre, än att han, på gästgifvare-gårdarne der han for fram, var full, söp och slogs, och uppförde sig ursinnigt; men fredade sig genom ett föregifvet curir-pass från tilltal och stryk, och ville påstå sig vara en mycket betydande Herre. Vid ankomsten till Carlstad söp han sig åter full, åt och drack manhaftigt på gästgifvare-gården, låg der öfver natten, förvandlade sin sängkammare genast till cloaque, utan att rengöra det enligt sin skyldighet *), och smög sig bort utan att betala, hvarom undersökning sedermera blef hållen hos Carlstads Kämnärs-Rätt, hvars protokoll blef till Kongl. Maj:t år 1813 ingifvet och bifogadt Landtmätaren och Tygvaktaren Örns underdåniga besvär, och skall snart, jemte mycket annat, utkomma genom trycket. Vid Gränsetull-Rätten lät denne Bellander, blott på misstankar, arrestera bemälte Örn, som länge måste sitta häcktad i Carlstads fängelse, men blef ändtligen frikänd. Emedlertid blef både hans och hans fars, förste Landtmätaren Örns och deras familjs hela timliga välfärd förspild. En gränse-tullbetjent vid namn Norés blef också af denne Bellander arresterad och insatt i tjuf-fängelset i Carlstad, för det att för honom saknades en verifikation på några R:dr, hvilken hans små barn af oförstånd kommit att sönderrifva. Efter månaders hård arrest blef ändtligen Norén genom Kongl. Kammar-Collegii Utslag alldeles frikänd; men hans lilla oskyldiga familj var likväl för alltid förlorad, och husliga sällheten försvunnen. I begge målen dömde Bellander alldeles ursinnigt, och i det sistnämnde åberopades vittnen så väl hos Kongl. Kommerse-Collegium der målet fortsattes, som ock hos Kongl. Maj:t, för att bevisa, äfven med gränsetull-Rättens egna Ledamöter, att Bellander fört falska och origtiga protokoller. Så har denne Bellander börjat sitt inträde på Embets-manna-vägen, utan att de lidande fått någon ersättning. Man kan således om honom säga med fullt skäl, att äplet icke faller långt från trädet. Det är väl sant att han ännu icke varit på Krono-balans, icke fört falska jurnaler, icke företedt falska verifikationer, icke röfvat flera hundrade fick-ur från strandade fartyg, icke genom förgiftadt vin tagit lifvet af pigor för att hindra dem från vittnesmål i en tjufsak, icke stulit sig rik af Kronans medel; men -- han är ännu ung. Hans uppförande vid Södra Kämnärs-Rätten har också varit högst oanständigt och slyngelaktigt, och gifvit onekliga bevis att hans edukation varit bestämd mera för att dana honom till hållkarl, åkaredräng eller tross-kusk, än att bära den uniform, som tillhör Konungens Kansli, och hans Häradshöfdinge-titel har ingen förbättring åstadkommit.
*) Allmänheten täckes förlåta att jag nyttjar detta anstötliga uttryck, men ordalagen i Protokollet äro långt fulare. Jag vet eljest alltför väl att ingenting nu för tiden bör bestämdt heta hvad det är, och att lort bör heta smuts, byxor benkläder eller pantalonger, svin fyrfotor, och så vidare, enligt nya smakens fordringar.
Då allt detta icke kan vara Justitie-Kanslers-Embetet obekant, eller åtminstone icke bör vara det, emedan ett sådant Embete, för att undvika egen förebråelse, bör undersöka sin fullmättiges conduite förr än han utskickas, så har jag sökt gissa mig fram hvad orsaken måtte vara till Bellanders förordnande att biträda Baron Boye emot mig; och jag har icke kunnat påfinna någon lämpligare, än den att man velat uppsåtligen vanhedra Baron Boye på det ytterst möjliga sätt, och liksom indirekte säga: Ni förtjenar ej biträde af andre än vanryktade personer; ty denna vanära hade icke inträffat om någon af Stadens hederliga Fiskaler, enligt deras både rättighet och skyldighet, erhållit detta uppdrag, och i hvilket fall Justitie-Kanslers-Embetet icke behöft låna sig en alldeles främmande och obehörig person. Men så innefattar också hans förordnande ett indirekt beröm åt Stadens Fiskaler, att vara för hederlige män till att få ett sådant uppdrag. Emedlertid har Bellanders och Baron Boyes juridiska och till en del öfriga, reputation, genom den emot mig anställda rättegång, fått en sådan dödsknäck, att den föga står att hjelpas, äfven om Bellander skulle befordras till Kongl. Secreter, och Baron Boye erhålla en lämplig titel eller band, efter han icke numera behöfver bli -- Baron. Detta står likväl att försöka; kanske det hjelper. Någon ersättning bör han likväl ha, för det han låtit narra sig att bli ett offer för andras illa beräknade spekulationer, hvilka för sin stora plan antagit en alldeles oskicklig person.
Sedan författaren till Hvita Bröderna blifvit inför Rätten personligen framstäld, förbehåller jag mig att närmare utveckla hvad jag finner anmärkningsvärdt, och att göra de slutpåståenden, hvartill jag kan finna mig befogad, för att en gång för alla afstänga vederbörande besoldade pasqvillanter från vidare försök att i tryckta skrifter dels anföra annat än sådant som utgör verkliga facta, och för hvilkas upptäckande jag alldeles icke fruktar af den, som dertill är behörig, eller af mig förolämpad, dels utan bevis framkasta smädliga ord och tillmälen, till vanära för tidehvarfvet och till blygd för tryckfrihetens och sedernas väktare, som så ofta glömma sak och blott se -- person. Stockholm den 27 Juni 1815.
CABL A. GREVESMÖHLEN.
