- Project Runeberg -  Amerikas hämnd för Lusitania /
XVIII. Undervattensbåtarnas moraliska effekt

(1915) [MARC] Author: Otto Witt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
132

XVIII.

UNDERVATTENSBÅTARNAS MORALISKA EFFEKT

Bland de medyerkande, som George anställt som medhjälpare vid det stora företaget befann sig även en svensk ingenjör, som för icke länge sedan anlänt till Förenta staterna. Hans namn var Sven Ström.

Han åtföljde George till Washington, när denne dagen efter det misslyckade försöket med »Lucretia» reste dit för att köpa ett nytt fartyg till ett nytt försök.

Och de uppehöllo sig i synnerhet vid den moraliska effekten hos de olika båtslagen.

George höll styvt på, att, så fort det bleve bekant att en handelsångare eller passagerareångare icke kunde sänkas av en undervattensbåt utan att
133
endast passagerare och besättning komme att dödas, så skulle undervattensbåtar ej mera kunna finnas till — annat än för direkt försvar, givetvis. Men de skulle ej kunna skada passageraretrafiken.

»Nej, det är nog sant», svarade herr Ström, »men så har också bara åsynen av en undervattensbåt en oerhörd moralisk effekt. Jag hade en gammal skolkamrat, Adrian Nilsson, som trodde sig ha gjort en uppfinning i den vägen. Tillåter ni, att jag berättar om den för er, mr Sanderford?»

»Naturligtvis, med största nöje.»

Sven Ström omtalade nu en ganska kuriös historia, vilken dock ej var utan en viss kärna.

»Adrian Nilsson», började Sven Ström, »hade fått titeln ’bläckslagare’ mycket tidigt, redan i femte klassen i läroverket — — —»

Men då »bläck» och »bleck» icke kunna användas som ordlek i engelska språket gjorde han först en liten förklaring och fortsatte så:

»Det tillgick på det viset, att han, efter att i fyra timmars tid hava plågats i en provskrivning och med säkert löfte av fadern att få sluta
134
skolan med innevarande termins utgång, kände en gränslös, vild, yrande glädje fylla hela sin själ. Och Adrian Nilsson ville slå en volt där han stod alldeles ensam och solen log.

Men — något tyngde honom dock. Och det var bläckflaskan.

Hej — där flög bläckhornet mot skolhusets stenvägg, och verkan var förödande, i alla fall i Adrian Nilssons ögon.

Volten inhiberades och i stället kommo benen i häftig rörelse — bort från platsen för det ohyggliga dådet.

Nå — det blev förhör dagen efter och Adrian Nilsson stegade fram för rektor och erkände.

Men läraren i första klassen i kristendom och svenska, en stor humorist, dikterade och interfolierade sin diktamen med:

»Och så komma vi ihåg, att bleckslagare stavas med e ifall man inte menar bläckslagare Adrian Nilsson, då det stavas med ä.»

När detta relaterades för femteklassisten, att det hänt i första klassen, då kände ynglingens harm inga gränser.

Det var, som hade en fix idé gripit honom:
135
Han skulle hämnas. Ja, det skulle bli hans livs mål att visa modersmålsläraren att bläckslagare Adrian Nilsson stavades med e.

Och se! Nu, 25 år senare lyste en skylt emot mig, som berättade detta, vid en promenad genom staden mellan broarna; och på den skylten stod det sannerligen: Adrian Nilsson, Bleckslagare.

Och samtidigt skiner barndomsminnet fram mitt bland de smala, trånga gränderna som en bred stråle av mättat solljus.

Kan det vara min barndoms- och skolkamrat »bläckslagaren»? frågade jag mig.

Jag klev resolut in i butiken.

Det var Adrian Nilsson — litet fetare, skäggigare — men med samma pigga ögon.

»Adrian, kom i mina armar!»

»Tjänare, är du i stan!»

Det var hälsningen efter 25 års tid. Nå, gärna för mig.

Så fick jag höra hur Adrian verkligen blivit bleckslagare — genom ödets underliga nyck.

Men Adrian Nilsson var ingen vanlig Nilsson och heller ingen dussinbleckslagare — det märkte jag efter första tiominuten, och när han elvte minuten efter sammanträffandet bjöd på middag
136
på Royal, förstod jag, att rikedomens gudinna var den som styrt om att han fullföljt sin fixa idé.

Vid kaffet lutade sig Adrian Nilsson fram emot mig.

»Skola vi resa hem till mig ett slag?» undrade han. »Jag sysslar med en uppfinning. Har ett rum till innanför verkstaden. Mitt laboratorium.»

»Äsch», sade jag, »vi sitta kvar. Rita upp idén på ett papper; det begriper jag lika gott.»

Adrian Nilsson gick in på förslaget. Och han ritade med kopieblyerts på marmorbordet, viskade och förklarade.

»Tron gör så mycket», viskade Adrian Nilsson. »Jag har gjort överdelen av en undervattensbåt av tunt bleck — den är precis lika en stor undervattensbåts överdel. Den blir ett slags tom burk, under den har jag en blyklump, så att den håller sig upprest på vattnet. Begriper du schäsen?»

»Nej. Inte riktigt.»

»Nå», sade lyckans gunstling, alias Adrian Nilsson. »Hör. Min imitation flyter. Fienden ser den. Tror att det är en riktig undervattenbåt.
137

Vänder och hämtar konvoj. Ut igen. Ser min efterapning om igen. Skjuter. Blecklådan borras i sank. Sjunker till bottnen. Begrips? Vafalls?»

»Ja, visst begriper jag, att den sjunker om den får ett skott så att vattnet rusar in», svarade jag.

»Och på det sättet kan Tyskland svälta ut England. Totalt. Fred slutes. Omgående, Bums. Begrips?»

Halva lokalen såg mot vår lilla balkong. Ty Adrian hade höjt rösten betydligt.

Jag började tvivla på barndomsvännens förstånd.

»Det är den moraliska effekten, förstår du väl. I hemlighet utsläppes tio, hundra, tusen, tiotusen av mina konstgjorda överdelar.»

»Ja, nog är du konstig i överdelen», tänkte jag. Men jag teg. Adrian gastade för oss bägge.

»Överallt dyka de fram. Och det är tunn plåt. Det är just finessen. De sjunka av ett enda bösskott. Och alla fartyg äro armerade. Och skjuta. Bom, bom, bom. Det är det moraliska, jag talar om. Nå — min överdel sjunker. Fartyget tror att undervattensbåten dyker. Ingen
138
upptäcker sveket. För de hinna aldrig fram innan bulvanen har gått under ytan. Skräcken blir oerhörd. Handeln förstörs av all konvojen. Under tiden arbeta riktiga undervattensbåtar. Och många fartyg träffas. Telegrafen meddelar att farvattnet är osäkert — freden slutes. På mitt patent.»

Hovmästaren kom fram till vårt bord.

Han bockade hövligt.

Adrian återkom plötsligt till verkligheten, såg hur alla »borden» sågo upp mot oss.

»Se så», sade Adrian Nilsson, »nu har jag förstört patentet — nu vet ju halva stan om saken. Förargligt. Vi går. Tar ny krog.»

Hovmästaren bockade igen.

»Herrarna få lov att hålla sig neutrala», sade han.

»Jag är neutral», menade Adrian. »England var bara ett exempel. England kan göra detsamma emot Tyskland om det vill. Det blir en billig blockad. De där dosorna gör jag för hundrafemtio kronor stycket. Nej, nu gå vi. Var tusan är den neutrala vaktmästarn? Pst! Pst!»

Sven Ström slutade.

George, som småskrattat här och där under
139
den med livlig mimik framförda berättelsen, sade:

»Ja, det är en massa historier jag har fått höra på den sista tiden. Men, mr Ström, för att nu övergå till våra affärer — vad säger ni om ’Pius’? Har ni sett den?»

»Ja, mr Sanderford.»

»Och vad menar ni om den?»

»Uppriktigt sagt, mr Sanderford, jag tror att det är nästan likgiltigt vilket skepp vi taga, huvudsaken är nog att mr Ancer blir färdig med det där brisanta ämnet, som skall tillblandas karbiden.»

»Ni har rätt — men jag tror att jag tager ’Pius’.»

Nästa dag var »Pius» inköpt och inlastningen började företagas.


The above contents can be inspected in scanned images: 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139

Project Runeberg, Tue Nov 10 18:36:15 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lusitani/19.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free