- Project Runeberg -  Martin Luther : minnesskrift till reformationsjubileet 1917 /
141

(1916) [MARC] Author: Hjalmar Holmquist - Tema: Sveriges kristliga studentrörelses skriftserie
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1530-talets segertid; de sista årens möda och frid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kläder funnos kvar; men rummet var fullt av sådan
svavellukt, att den gjorde alla närvarande sjuka.
Härigenom hava många bättrat sitt liv till den heliga
kristna tron...» I efterskriften intygar Luther, att
han »nästan gärna och med glädje» hört dikten om
sin död, undantagandes dess gudsförsmädelse.
»Eljest gör det mig gott på högra knäskålen och vänstra
hälen, att djävulen och hans fjäll, påven och
papisterna, äro mig så hjärtligt fientliga.»

Vid universitetet fortsatte Luther sin
verksamhet in i det sista. Ädla och skarpa tankar mötte
alltfort i hans långa föreläsningsserie över första
Mosebok. Först i november 1545 slutade han
den och sin nära 40-åriga verksamhet vid
universitetet med orden: »Det är nu den kära Genesis. Vår
Herre Gud give, att en annan gör saken bättre
efter mig. Jag förmår ej mera, jag är svag.
Bedjen Gud för mig, att han förlänar mig en god, salig
hädanfärd.»

Ännu klappade det kärleksfulla, innerliga, ödmjuka
hjärtat lika varmt som någonsin. Det visade sig
kanske vackrast i den grånande Luthers familjeliv.
Förebud till döden kommo allt oftare, och Luther
talade därom stilla lugnt med hustru och vänner vid
bordet. Ty vad var döden för Luther? Han hade
som »kättare» ofta sett den i ögonen i dess mest
hemska gestalt utan att bäva. Nu var den en
välkommen befriare. Så bad han vid känslan av dess
annalkande: »O, himmelske Fader, om jag nu genast
skulle lämna denna kropp och ryckas bort från detta
liv, så vet jag dock förvisso, att jag evigt förbliver
hos dig, och att ingen kan rycka mig ur dina händer».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:13:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/luther/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free