Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den kämpande anden - I sekelslutet - II. Förnuftskristendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mot Zions väktare väl än sig rikta
de skygga blickar, när för stridens flod,
allt mer och mer de höga bålverk svikta —
Men seger stundar... Gud är evigt god:
En himmelsk susning midt bland knotet höres,
de sjuka samvetens Betesda röres,
när hälsans ängel stiger ned så skön:
»Statt upp!» han bjuder. Snart ur ödmjuk bön
den helga sådd skall börja härligt spira
och fromhet gå ett nytt advent att fira.
I sörjande, ej allt är slut med grafven:
än lyser oss ett outsläckligt hopp.
I lifvets träd vårymnigt stiger safven,
snart tro och tanke skjuta samma knopp!
Allt djupare vårt väsens gåta blifver,
i andens lif hvart vågsvall längre drifver,
och längre städs på vädjobanan når,
hvart yngre släkte som i striden går,
och hvarje blixt som genom natten glänser
utvidgar mer och mer tillvarons gränser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
