Då bände sig en dag uti Uffiziernas galleri i Florens, i hvars tysta salar han dagligen gått omkring i andaktsfull hänförelse, och där han lättast glömde sig själf, att en landsmaninna vände sig till honom med en förfrågan. Att höra och tala modersmålet just nu — när han var så ytterligt betryckt — hade varit en sådan tröst att han ögonblickligen erbjudit sig som ciceron, hvilket han så mycket lättare kunde göra, som Ok-tavia Weman besåg målningar, bildhuggerier ocb konstsamlingar för första gången och ban visste långt mera om dem än katalogen haft att berätta. Ännu i denna stund förstod han inte hvilken makt det varit som lagt vältalighetens glöd på hans läppar. Kanske ingenting annat än njutningen att höra sig själf tala, veta sig ej vara ensam och ha funnit ett aflopp för samlade känslor och intryck? Från och med den dagen blef han hennes ständige ledsagare, och utan att han visste httru det tillgått hade hon smugit sig till hans förtroende. När människan blickar tillbaka på sitt lif, må hon väl förundra sig öfver huru hon kunde handla sä besinningslöst vid det ena eller andra tillfället. Sixten undrade öfver det skedda, han också. Och dock hade det vid den tidpunkt det ägde rum fallit liksom af sig själft. Han hade varit ung, oerfaren och i stor andlig och lekamlig nöd. Hon kraftig och beslutsam, med särskild fallenhet att reda upp andras affärer —