ofrivilligt bort till stammodern. Ty det var ju henne han liknade äfven däruti att han motstånds-löst lät sig föras bort af stundens intryck. Och var han inte en dubbelnatur han också, hos hvilken nöjeslystnad och arbetsifver lefde i ständig fejd? Under resan till södern hade han inte tänkt på annat än att försöka infria de löften, han ansågs ha gifvit, och göra rätt för de penningar, han erhållit, genom att i deras ställe skänka världen ett konstverk mera. Men inte förr hade han trampat Italiens jord än tanken på att vara skyldig till det ena eller andra blifvit honom en pina, för hvilken lifsberus-ningen ensam gifvit glömskans hugsvalelse. Utan ätt göra sig samvete däröfver hade han låtit pengarna glida sig ur händerna, tills han stått där så godt som tomhändt. Men då hade också, ångesten och ensamhetskänslan fallit öfver honom som aldrig förr. Innan han lämnade Sverige hade han förvissat sig om att få de resebref han ämnade skrifva in förda i ett par framstående tidningar. Men först nu, när nöden stod för dörren, satte han pennan på papperet. Med stigande förfaran fann han emellertid att ord och tankar ej ville samla eller forma sig, och att det han skref saknade lif och färg. Det fanns ej annan råd än att afsända artiklarna sådana de voro och ödmjuka sig till att bedja om förskott pä honoraret. Men så han blygts för sig själf och bäfvat för att ha gjort sig omöjlig för alltid.