Florens, och där — under intrycket af en ny känsla, liksom i glädje öfver att ha nått en tryggad hamn och därifrån kunna se ut öfver, eller njuta, naturens och konstens härligheter — hade han skrifvit en bok, som med ens gjort honom berömd. Men sedan återkomsten till Stockholm hade han producerat så godt som ingenting och arbetat med otrolig möda. Han dolde inte för sig själf att han tröttnat pä hustrun — liksom man tröttnar på en ofta läst bok, hvilken ej längre har att bjuda på vare sig oanade djup eller öfverraskningar — och smålog försmädligt vid minnet af hur hon gifvit sig sken af att älska litteratur och konst utan att ha haft reda på nå-gotdera. Det förunderliga var blott att han låtit dupera sig och ansett henne för en själafrände. Men ju mera han tänkt däröfver, desto klarare hade det blifvit honom, att han varit så till brädden fylld af hvad han sett och känt, att han talat och talat — som en den där måste befria sig från alltför starka intryck — utan att hvarken behöfva eller lyssna efter gensvar. Och nu gingo de hvar sin väg utan någon som helst gemenskap. Och han hade vant sig vid henne som vid bohagstingen. Och hon tyckte om att vara en berömd mans hustru och yfdes öfver att han hade henne att tacka för hvad han var. Men när han nått fram fann hon det onödigt att han skref böcker och ringaktade honom i hemlighet