för att han nöjde sig med ett arbete, som gaf så liten behållning, och tänkte allt oftare på »salig Weman», som förtjänat flera tusen på ett enda penndrag. Till att börja med hade han ansett hustrun som sin räddande ängel. Men det dröjde inte länge förr än tacksamhetskänslan blef en börda, och han skulle gifvit mycket till för att ha haft endast sig själf att tacka för hvad han var. I hustruns umgängeskrets trifdes han inte, ty — han nickade åt stammodern liksom i förståelse — han var i grunden en förnäm natur och det banala bar honom emot. Dock! Det måste han erkänna för sig själf. De förlustelser han sökt då lifshungern aflöst arbets-ifvern, och åt hvilka han hängifvit sig med period-suparens åtrå efter ruset, hade varit tarfliga nog. Men att lefva lifvet, det var att skaffa nytt stoff, bränsle och tillflöde i och för arbetet 1 Efter hvarje sådant syndafall vaknade också skaparlusten med förnyad kraft, ty att skrifva var att använda och tillvarataga, liksom att göra sig kvitt de nyvunna lifserfarenheterna. Det var under ett sådant tidsskede han nu befann sig. Men medan han skälfde af bildhuggarens ifver att knåda leran, visade verktyget sig odugligt. Medan hans tankebilder togo gestalt kände han målarens ängslan att ej hinna fånga stämningen innan den förflyktigats. Under det han brann af begär