Hon spratt till och blef blossande röd. »Nå då fortsätta vi.» ... »Men Helenas man böjde sig emot henne och hviskade i hennes öra. Prata eller skrifva vackert, det kan hvilken ynkrygg som helst, men lefva därefter är en annan sak.» »Är fröken med?» »Ja då!» Det låg så mycken skälfvande ifver i utropet att Sixten kände det som en uppmuntran. ... »Föreläsaren talade vidare om de etiska kraf människan måste ställa på sig själf, och den hänsyn som bör tagas när det gäller andra. Men Helena vred sig i ängslan och önskade sig långt borta. »Ett folk behöfver tryck för att inte urarta,» ljöd det från katedern. »Ett moraliskt tryck fram-kalladt af plikt- och ansvarskänsla gent emot en öfverhöghet, som inte låter pruta med sig. Keli-_gionen, med sina evighetsstraff, sin fruktan att misshaga en öfverhöghet, och dömas för alla tider, har varit ett sådant tryck. Varit säger jag, ty sedan frihetens patos börjat regera världen och människan framför allt häfdar personlighetens rätt att tro och göra hvad henne lyster, finnes intet tryck, ingen fruktan, knappast någon ansvarskänsla. Men detta hämnar sig och leder till förfall... Har inte den ansvars- och medkänsla som utgjort den sammanhållande röda tråden mellan de olika samhällsklasserna brustit för slitningarna mellan kapitalets omättliga fångstarmar och arbetslöshetens