»Men han menade det. Han trodde på hvad han sade. »Kanske? Men Yngve Vougt hade i alla fall rätt.» »Det behöfver ingen säga mig. Orkar fröken litet till?» »Ja då!» . .. »Applåderna ville aldrig tystna och Helena kunde inte låta bli att se bort till Paul där han stod med högburet hufvud och strålande ögon, ett mål för allmän beundran.» »Låt oss gå,» bad hon och fattade mannens arm. Men han drog henne med sig och var en af de ifrigaste att* trycka föreläsarens hand och tacka honom. Då steg bitterheten upp inom henne, ty hade hon rådt sig själf hade hon aldrig gått på föreläsningen. Var det ej mannen som fört Paul i hennes väg och alltjämt förde dem tillsammans? Sköt han inte, så att säga, hustrun framför sig rakt in i den famn, som lockade, för att sedan grymt nog taga ut sin hämnd? Var det inte som ville han hennes fördärf? »Hur kunde han handla så?» utbrast Inga indignerad. »Allt blir möjligt när människan är under passionens välde. Läs Shakespeare så får fröken veta hvart svartsjukan kan föra.» Han makade spiselbränderna närmare tillsammans och tycktes så helt upptagen af sitt förehaf-vande, som hade han glömt allt annat.