Men Inga ritade, utan att veta det, streck vid streck på papperet medan hon iakttog hans veka finformade händer, de där väl passade till att syssla med penna, stråke eller pensel, men inte för något som helst grofarbete. »Det är bäst återvända till den stackars Helena,» sade han tvärt, och gick fram till skrifbordet. »Hvarför göra henne så olycklig?» »De lyckliga ha ingen historia, fröken.» Hon böjde sig djupare ned öfver papperet, i känsla af att tårarna kommo henne i ögonen. »Hvar var det vi slutade?» frågade han. ... »som ville han hennes fördärf.» »Där ja... Helena ryste till och gick mot dörren utan att se till höger eller vänster, och utan att fråga efter om mannen följde henne eller ej. Att han gjorde så var hon i alla fall säker på, ty lika hänsynslöst som han länge nög försummat henne för nöjen och affärer, lika envist var han nu vid hennes sida hvar hon gick och stod. Men ännu bittrare, än hon en gång lidit af hans liknöjdhet och kärlekslöshet, led hon nu af hans påtvungna ömhet och ständiga närvaro.» »En liten paus,» flämtade Inga. »Hvad står på?» Hon slog händerna för ansiktet och brast i gråt. »Sål» Han smålog belåtet. »Det gläder mig att fröken tar det på det viset. Då ligger det väl sanning i skildringen, hoppas jag.» »Helena kunde inte känt det djupare, tror jag 1» 3. — Fågel Fenix. 33