»Det tror jag inte.» »Hvarför så?» »Det ser inte så ut. Fröken är alltid en smula långsam eller förnäm i rörelserna.» Han hade ställt vinbrickan på ett konstnärligt inlagdt japanesiskt bord och dragit fram en bekväm stol, som han med en handrörelse visade var ämnad åt henne. Själf satte han sig midt emot på en taburett. »Låt oss dricka för godt kamratskap,» föreslog hau och stötte sitt glas mot hennes. Hon såg sig omkring med det välbehag de flesta människor erfara i ett rum, där hvarje föremål sammansmälter med det andra till ett harmoniskt helt, och medan hon hade sina ögon på annat håll betraktade han henne närmare. Ja visst! Maja hade rätt i att kalla henne »vackja fjöken», och hustrun i att prisa hennes tigur. Men hvad som gjorde mest intryck på honom var att hon såg så kysk och sval ut där hon satt i sin ljusblå kasimirsblus, ur hvilken den ungdomligt rundade halsen och det finformade hufvudet, med sin rika hårmassa — af hvilken intet strå tycktes vara i olag — stucko upp likt blomman på sin stjälk. Hans blickar gledo från hufvudet ner till byst och armar och då upptäckte han att bluslifvet var fullt af små stoppar, som voro så konstnärligt gjorda att de knappast märktes.