»Det måtte vara smått för henne,» tänkte han och ångrade att han inte erbjudit större arbetsersättning än han gjort. Hon hade varit frånvarande med ögon och tankar, men erfor på en gång den skrämmande förnimmelsen af att vara iakttagen och drog sig häftigt tillbaka. »Hvar skall fröken tillbringa sin jul? Resa bort kanske?» Ett ironiskt leende krusade hennes läppar. »Kom till oss,» bad han impulsivt. Färgen steg blixtsnabbt på hennes kinder, men hon satt tyst, obeslutsam om hvad hon skulle svara. Sixten visste att hustrun skulle taga sig af henne och göra henne till sin skyddsling, men just tanken därpå kom honom att ångra hvad han sagt, ty om det också behöfdes, var Inga Holte synbarligen ej den som tog emot nådegåfvor, vare sig andligen eller lekamligen. Och om något erbjudande skulle göras kräfdes en grannlagenhet Oktavia Grape ej var i besittning af. Inga satt och tänkte på hur ensam hon var, och på hur godt hon skulle få det i det rika, förfinade hemmet; men visste ändå inte hvilket svar hon skulle ge, ty hon hade så länge varit ensam med sig själf, att hon blifvit människoskygg och fann det svårt att vara sällskaplig eller försöka göra sig angenäm. Någonstädes ifrån trängde plötsligt ett barns kvittrande skratt och då hade hon svaret färdigt.