»Det är lilla Maja som gör det jullikt för oss. Hon är stor nog till det nu,» sade han varmt. »Barn förutan blir det ingen jul,» tänkte hon medan hjärtat svällde af längtan att lära känna och smeka detta barn, som hon mött i trappan och tamburen, och om hvars tillvaro hon allt som oftast påmindes genom ett utbrott af glädje, eller dåligt lynne, genom tramp af små fötter och bullret af tappade leksaker, hvilka ljud, ehuru dämpade, ej fullt utestängdes af de tillbommade dörrarna. »Jag tror jag ber att fä anta bjudningen,» sade hon och kände sig helt lätt om hjärtat när orden väl voro sagda. Äfven han kände sig glad och glömde med ens alla farhågor. »Julen skall firas på landet. Allra helst på en stor herrgård,» sade han lifligt och såg bort till stammodern med lyckliga hågkomsters ljusglans i ögonen. »En julafton på Grapegården skulle varit något att bjuda fröken pä. Hela den stora byggnaden upplyst alltigenom, som för en furstlig gäst. Och en sådan var ju barnet i krubban — det gjorde min mor sitt bästa att öfvertyga mig om ... Aldrig syntes mig heller landskapet, rundt om, så storslaget som den dagen, eller hemmet en så tryggad plats. Kreaturen fodrade med dubbla ransoner. Sädes-kärfvar på alla tak. Fågelkvitter och solglans så att man blef yr och vild af glädje. Obegränsad gästfrihet och lust att gifva. Tjänare och herrskap samlade som jämlikar. Lek i långhalmen, dans