»Nå ja! Sixten ger ingen pardon, tänker jag. Lika medgörlig som han är annars, lika oresonlig är han när han kommer i skrifvaretagena. Fröken är väl utledsen och går sin väg, som de andra?» Inga tyckte sig förstå att hustrun hoppades på ett jakande svar. »Nej! Min del i arbetet är ju rent mekanisk, men det intresserar mig.» »Det blir kanske ett storverk. Men hvarför han skall envisas att hålla på med det just nu, innan handen blir bra, är mer än jag begriper.» Likt en uppenbarelse säg Inga honom framför sig skälfvande af arbetsifver och ångest öfver att ej själf kunna utföra det verk han föresatt sig, och med det samma kände hon hans lidande som sitt eget. »Hvilket sorglöst lif kunde han inte föra utan att vara författare, så som han har det ställt för sig,» återtog hustrun. »Sorglöst kanske, men ...?» »Det är äregirighet, förstås. Något i pungen ger det inte. Både min far och min salig man voro köpmän, som rörde sig med realiteter och visste att skaffa sig valuta för sitt arbete. Hur det är kommer man längst här i världen på det sättet.» »Jag får visst gå nu,» sade Inga, som tyckte sig stå på glödande kol. »Det är kallt ute, må fröken tro. Hvad är det för värme i den där korta kappan? Och ingen väst, eller hjärtvärmare under.»