hon aldrig kunde ha det bättre än inom sina låsta dörrar, där hon i alla fall var fri och säker om att få vara ensam. I detsamma ringde det på dörrklockan, och fullkomligt ovan som hon var vid detta ljud, visste hon inte om hon skulle väga öppna. Det ringde ännu en gång och då vred hon beslutsamt upp låset. »Det är inte till mig! Det måste vara ett misstag,» sade hon, då en springpojke räckte fram en med silkespapper öfvertäckt blomsterskål. »Var god och läs!» Ja, där stod både namn och adress. Blodet steg henne åt hufvudet och händerna skälfde, då hon letade fram en slant åt budbäraren ... Dörren var låst och hon stod lutad öfver kristallskålen, som fått sin plats på bordet under taklampan. Ock bon smekte blommorna medan tårarna föllo hvarandra tätt i spåren utför de glödande kinderna. Så härliga blommor! Och en sådan mängd! Något liknande hade hon aldrig sett. »Sixten Grape sänder fröken Inga sina varmaste julönskningar och sitt bjärtas bästa tack för godt samarbete,» stod att läsa på visitkortet, som åtföljde dem. Hennes ögon strålade likt stjärnor, medan hon läste de få orden om och om igen. Så förde hon ofrivilligt kortet till sina läppar, men ångrade sig i samma sekund och sköt hastigt undan det.