mera ville hon inte se. Och inte tänka på honom själf heller — bara på hans arbete, som också var hennes, och som hon för hvarje dag lefde sig alltmera in i och inte fick fred för ens om nätterna. Ty just då grubblade hon mer än någonsin på hur historien skulle sluta och på Helena, som hon såg lifslefvande framför sig och hvilkens öde hon inte kunde låta bli att forma efter egen önskan. »Hvad hon måtte lida men vara lycklig trots allt, så älskad som hon är,» sade hon sig, medan smärtan af att stå ensam i världen kändes dubbelt bitter. Hon vred omedvetet händerna vid tanken på att hennes lif varit en enda gnagande, aldrig stillad längtan efter att vara den första bos en människa. »Kanske är det för att jag begärt så mycket jag ingenting fått,» sade hon sig, medan ögonen sökte sig bort till en större fotografi, hvilken fått plats öfver liggsoffan, och som afbildade en långhårig, groflemmad bund. »För dig ensam var jag för mer än alla andra ... Och som jag älskade dig tillbaka,» hviskade hon ömt. I detsamma fingo ögonen stålets hårda glans. »Men jag skulle ingenting äga här pä jorden — inte ens en hunds tillgifvenhet — och därför måste du skjutas.» Hon blef rädd för sina egna tankar och funderade på att gå ut för att fägna sig åt de många upplysta fönsterrutorna, bakom hvilka glädjen säkerligen stod högt i tak. Men då kom det för henne att