än vattenvägen till Nationalmuseum och Slottet, bakom hvilkas rena taklinjer hon sett himlaklotet sänka sig, lämnande kvar ett flammande gulrödt sken, mot hvilket de mäktiga stenmassorna aftecknat sig dubbelt mörka och imponerande. Men i denna stund flödade solskenet morgonljust och gladt öfver skogshöjder och husmassor, öfver hela raden af vid Blasieholmskajen upplagda ångare, liksom öfver Skeppsholmskyrkans kupol. Ute på fönsterblecket plockade småfåglarna upp brödsmulorna, Sixten aldrig försummade att traktera dem med, och från skrifbordet utsände några plymlika hvita syrenkvistar sin eteriska doft. Blommor funnos där nu mera alltid, och Inga upphörde aldrig att undra öfver hvilken sort som härnäst skulle ersätta de vissnade, ty alltid var det något nytt. En enda orkidé, några narcisser, en rikedom af rosor, som lyste upp hela rummet, några brännröda amaryllis, formsköna magnolior eller doftande konvaljer. Men vände hon blicken inåt rummet, där ved-kubbarna glödde i spiselgapet och hvarje möbel tycktes inbjuda till hvila eller sorglös tete å tete, kände hon sig så väl till mods, som om alltsammans varit hennes eget. Sixten var utgången, hade han låtit säga, och medan hon väntade, slog hon sig ned i läsestolen, där hon visste han brukade sitta till långt fram på nätterna, och där hon i tankarna uppsökt honom mer än en gång.