Byrons Don Juan var synbarligen den lektyr som nu upptog honom. Hon bläddrade i boken och läste några strofer här och där, men glömde den för njutningen att luta hufvudet mot stolsdynan, blunda och försjunka i vakna drömmerier. »Det här går inte an,» sade hon plötsligt och knöt händerna i fast beslutsamhet. Nästa ögonblick var hon framme vid fönstret, på hvars yttersida sparfvar, talgoxar och domherrar kappades om att rycka till sig de bästa bitarna. Men när Sixten kom in stod hon så försjunken i åskådandet af Emerentia Grapes bild, att hon glömt tid och rum. »Jag har tagit en promenad utåt Djurgården,» sade han ursäktande. »Vädret är så vackert och tankarna klarna rent märkvärdigt medan man rör sig.» »Kunna vi fortsätta då?» frågade hon i glad ifver. Det var nämligen så, att Pauls och Helenas öden vägdes liksom på guldvåg och att berättelsen stått stilla därför att författaren ej varit på det klara med hur han skulle låta sina personager handla i afgörandets stund. »Vi få väl försöka. Har fröken också tänkt öfver ämnet, som jag bedt er?» »Jag tänker inte på något annat.» »Fröken vet hvad det är fråga om — offra eller uppoffra?* »Ofifra är så hårdtl» 4. — Fågel Fenix, 49