Och det var som om mörkret på en gång sänkt sig öfver hed och haf och lemmarna blifvit blytunga. Med detsamma kände hon också säkrare än någonsin att det var omöjligare än allt annat att fortfarande lefva tillsammans med honom. ’Jag har följt dig,’ sade han med något undfallande i stämman och utan ått se på henne. ’Vi ha varit gifta i tio år och jag har gått ut och in som jag velat.’ ’Jag var rädd du kunde göra dig något ondt.’ Han blickade neråt strandbrädden och hon förstod hvad han mejiade. ’Å neji Sådant gör man inte!’ Hon blossade upp i vrede. ’Såvida man inte blir jagad till döds. Du trodde väl jag hade sällskap?’ ’Han är ju bortrest, påstås det. Men hvad vet jag? Det kan vara en förevändning/ ’Hvad jag än säger tror du mig inte.' 'Inte nu mera. Men hvem af oss lider mest, tror du,’ frågade han och kastade sig tungt ned bredvid henne. Hon såg in i hans ansikte — hvilket hon aktat sig för på sista tiden — och märkte hur härjadt det var. ’Det är blodig synd om oss båda,’ svarade hon tonlöst. ’Men jag kan inte hjälpa det. Hade inte det här händt, skulle du låtit mig gå min väg genom lifvet utan att fråga efter om jag fanns annat än för att se till att maten stod på bordet i rätt tid, barnen voro ordentligt klädda och rummen städade. Medan