Det var i februari och så starkt yrväder att äfven de närmaste föremålen skymdes bort af de nervräkande snömassorna, som af stormvinden fördes hit och dit, fyllande rännstenarna, bildande höga drifvor, ursinniga hvirflar och täta anstormande kolonner, de där hindrade trafiken eller pressade sig mot ansikte och ögon, så att det var nästan omöjligt taga sig fram. »I dag lär hon inte komma,» sade Sixten sig, där han gick af och an i skrifrummet, lyssnande till stormens tjut och buller. »I dag kommer hon inte,» upprepade han med en känsla af svidande tomhet — »just i dag, då jag har något särskildt att omtala och vi kommit till en viktig punkt i berättelsen.» Han försökte tänka på sina diktade personligheter, men det var som om de pä en gång blifvit overkliga och intresselösa. »Hvad äro alla böcker i världen mot lifvet själft, med dess ständiga växlingar, dess eviga förnyelse,» hviskade den uppflammande lifshungern. »I dag strejkar nog din fröken,» sade Oktavia, i det hon trädde in från tamburen och slog sig ner i skrifstolen, hvilken hon helt och hållet fyllde. Om det var den ytterligare bekräftelse hennes ord gåfvo åt de egna farhågorna, eller plågan af att se henne på Ingas plats, som mest retade honom, gjorde han sig ej reda för. »Jag tänkte se igenom det skrifna och hoppa-