»Ditt också! Tänk i alla fall på hvad jag sagt. Du lider ju ingen skada af folks prat, men du kan vara säker på att hon gör det.» »Stackars flickor! Hur skola de tjäna sitt lefvebröd, om de inte våga så mycket som arbeta tillsammans med en man?» »Flinta och stål du! Det gäller att vara på sin vakt.» »Jag' vill inte göra henne något ondt, det vet Gud,» sade han innerligt. »Vilja och kunna äro skilda saker, och jag tycker...» Det ringde på tamburklockan och hans ansikte strålade upp i glädje. »Där är hon i alla fall,» ropade han och rusade ut i tamburen, liflig som en pojke. Hustrun suckade, reste sig tungt från skrif-stolen, öppnade den låsta tapetdörren och gick in till sig. »Det var duktigt gjordt,» sade han och hjälpte Inga af med sjaletten hon knutit öfver pälsmössan. »Paraply stod ej till att begagna,» flämtade hon, »och spårvagnstrafiken är afstannad; Jag har måst kämpa mig fram, därför kommer jag så sent.» »Men hvarför komma alls? Ni kunde gjort er illa,» sade han ömt, och hjälpte henne af med plagg efter plagg. Hon hade skakat af så mycket snö hon kunnat, men den satt ändå kvar i klädernas veck och skrynklor, liksom på kjortelfåll och skodon.