»Jag är inte ömtålig,» svarade hon, »och arbets-hjulet kan väl inte stanna för litet oväder. Butikerna äro öppna, såg jag, och kontorspersonalen på sin plats lite hvar stans, tänker jag.» Hon stod framför honom med vattenpärlor i hår och ögonbryn, och han var färdig kyssa bort dem då hustruns varnande ord runno honom i hågen. »Hur är det med fötterna? Genomvåta, är jag rädd?» »Ingenting att tala om. Jag längtar att komma till skrifbordet och se om vi tänkt oss afgörandet något så när lika?» »Men de små händerna kunna inte hålla i pennan,» sade han och tog dem mellan sina. »Jag har gått mig brännande het,» svarade hon och ryckte dera till sig. »Fröken måste i alla händelser sätta sig framför elden — i den här bekväma stolen.» »En liten stund då, så att jag får andas ut. Sådana härliga rosor,» utropade hon och sprang bort till skrifbordet. »Ja, äro de inte? Jag tömde så godt som hela butiken. De behöfdes som kontrastverkan, och för att komma fröken att glömma köld och rusk, tyckte jag» Hon ställde sig vid fönstret, men såg ingenting annat än stora af snökristaller täckta glasrutor, utanför hvilka stormen for fram i ohejdadt raseri. »Det är ändå skönare här inne än vanligt,» sade hon och satte sig framför spiseln. 5. — Fågel Fenix. 65