eller att ingen ansågs lämplig för den kvinnliga hufvudrollen. Men att det skall upp nu gör mig nervös, ty det kan inte ske utan att jag splittrar mig och förstör det jag håller på med.» »Låt det då för all del ligga!» »Ja!... Men jag fruktar att ett orosfrö i alla føll kastats in i min tankevärld och ställt till oreda nog. Det är ett par år sedan jag skref pjäsen och vid den tidpunkten trodde jag mig vara den färdige mästaren. Sedan dess har jag lärt att den som tror sig färdig är på god väg att gå tillbaka.» Han stirrade in i elden, och hennes ögon följde honom, där han satt med handen under kinden försjunken i tankar. »För att stycket kom till har jag att tacka en förälskelse,» återtog han lifligt. Inga rodnade ända ut i örsnibbarna och var pinsamt medveten därom. »Det var på en badort... och ... Jag ser henne för mig när jag vill. Lång, ormlik, i paljetterade svarta dräkter. Mörka kalla ögon, som kunde glöda i lidelse. Fula och stygga ena stunden*— njutnings-lystna och trolska den andra. Bland tusende kvinnor skulle hon gjort sig bemärkt. Att se henne dansa kunde göra en man galen. Också då något reser-veradt, nästan blygt, men på samma gång utmanande. När hon var uppe på golfvet dansade ingen kavaljer ut.» »Var hon gift?» »En frånskild hustru som gjort sin man gräns-