löst olycklig, men som paraderade med egna lidanden och använde dem till limstång for nya offer. Riktigt farlig blef hon också först när hon sökt ut en förtrogen och höll honom fången i medlidande och begär att hjälpa. Badläkarn, den hedersmannen, skulle ha fastnat i hennes garn, om inte en ung kvinna räddat honom — en af de där goda trofasta, som ha mod att träda emellan när så behöfs. Själf var jag illa däran — och flera med mig.» »Var det den stora kärleken?» frågade Inga föraktfullt. Han skrattade till, och det blef henne allt svårare att dölja hur hvaije hans ord plågade henne. »En författare kan knappast finna en bättre typ,» fortsatte han. »Något hjärtesår fick jag inte. Men hvarje erotisk upplefvelse — hur flyktig som helst — är som olja på eld och stoff till något nytt diktverk. Den gången blef det ett drama och en ypperlig roll, som Irma Bley är liksom skapad för.» Han tystnade och syntes lefva kvar i det förflutna. Men Inga kände sig helt olycklig och önskade hon stannat hemma. »Det är något jag aldrig upphör att undra öfver,» sade han som om han talat vid sig själf, men såg i detsamma på henne med en varm blick. »Fröken har förstått mig bättre än någon annan i världen. Säg mig nu också om författaren, som ser och vill det goda och vackra och inte för sitt lif kan låta bli att tala och skrifva om det, är den