»Hvad fruntimmer äro ömkligt småaktigal» sade han uppbrusande. »Förstår ni då inte att det finns tjänster som aldrig kunna betalas? Pengar äro ett nödvändigt ondt, som kommit i världen för syndens skull och sortera under dess förbannelse. Jag har sett att ni finner det svårt ta emot dem af mig. Men hvad tror ni jag känner, när jag lämnar er några fattiga slantar i ersättning för hvad ni ger mig?» »Jag går nu — eller också arbeta vi,» svarade hon med ett försök att se ond ut. »Då får det bli därefter. Jag tål inte vid så mycket. Först var det ängslan för att ni inte skulle komma 1» »Det var ju dramat?» »Det glömde jag för er skull.» »Men när ni inte vill låta mig skrifva.» »Ni förstår då inte...» »Säg ingenting! Förstör inte alltsammans.» Hon satte sig i skrifstolen, och väntade, och han ställde sig bakom henne. »Skulle inte Paul och Helena mötas i och för ett afgörande?» frågade hon för att skynda på honom. »Jo.» »Och bodde hon inte på ett sommarställe utanför staden, mannen hyrt för att få henne bort därifrån och från allt pratet?» »Jag har aldrig sett maken till hår,» sade han beundrande, och Inga tyckte sig känna en lätt strykning öfver hufvudet.