samme stackarn som inte kan lefva efter det han lär, utan snarare tvärt emot? Sannerligen jag vet hvilken af dem — han som skrifver, eller han som lefver lifvet — är mitt sanna jag. Eller hur tvenne så skilda naturer kunna förenas inom samma skal.» Hans ansiktsuttryck blef allt mera grubblande. »Men vi bestå ju alla af motsatser,» fortsatte han efter en stunds tystnad, »och det är väl sä att medan det bästa inom oss sträfvar att komma idealet närmare, dukar den svaga människonaturen alltjämt under i kampen. Har fröken aldrig känt något liknande?» »Skulle jag inte känna till striden på ondt och godt? Jag som aldrig fått bukt med mitt bittra, stridiga sinne.» »Som jag inte sett spår af.» »Här har jag bara haft det godt.» Stämman vibrerade och i ögonen låg ett lycko-skimmer, som mildrade de skarpa an siktslinjerna och gjorde henne strålande vacker. Hans ögon hängde fast vid henne och hon kände det. »Nu måste vi verkligen skrifva,» sade hon och sprang upp från hvilstolen. »Låt mig slippal Jag kan inte!» »Då har jag ingen anledning att stanna!» »Ha vi inte blifvit nog goda vänner för att ha oändligheter att språka om?» »Jol Men det kan jag inte sitta och ta betalt för.»