»Jag kan intel Jag kan rakt inte,» sade hon brådskande. »För det första har jag ett par engelska lektioner jag inte kan skolka ifrån och så — så är jag verkligen våt och inte alls presentabel.» »Men när jag ber?» »Det gör ingen ändring.» »Jag tror inte på de där ursäkterna,» sade han lågmält. »Det kan ju vara nog att jag inte vill.» »Då ger jag mig genast.» »Säg mamma,» började han vänd till barnet, som liknade en mjuk liten snödrifva i sin helhvita dräkt. Men i detsamma lyfte Inga upp den lilla och öfverhöljde henne med kyssar. »Så fick jag se och smeka dig i alla fall,» hvi-skade hon. »Inte gjåta, inte gjåta,» förmanade barnet. »Mamma sa att vi ska ha japphöns och djicka glögg te kaffet, och .., Maja haj nya kängej och en docka som kjikej och kan sofva. Så häj,» sade hon förevisande och slog ned ögonlocken. »Fjöken ska fä lägga henne, för annas sofvej hon inte om Maja sjungej och vyssjaj alji så.» »Jag vill nog, men jag kan inte. Hälsa din mamma och tacka, och säg att jag är så ledsen.» »Fröken tänker väl inte ge sig af med detsamma?» »Vi ha ju slutat för i dag.» »Utan att ha fått så mycket som ett glas vin efter alla strapatser.»