»Jag kan ingenting förtära.» Sixten försvann och Inga blef ensam med barnet. »Inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo,» suckade hon af brinnande hjärta med sin kind mot det ljuslockiga lilla hufvudet. »Min hustru är ganska förnärmad,» förklarade Sixten då han återvände. »Och nu har jag telefonerat efter en täcksläde.» »Hvarför det? Vädret är bestämdt bättre, och jag vill så gärna gå.» »Och ta döden på er? Hör bara!» Hon kunde inte annat än medgifva att det tjöt och hven liksom förut, och att det skulle bli nästan omöjligt ta sig hem. Inte nändes hon heller såra Sixten genom ett bestämdt afslag. »Tack för er godhet. Men jag önskar jag haft förstånd på att stanna hemma!» »Om ni visste hur vanvettigt jag längtade.» »Låt oss hålla oss till arbetet — och intet annat — lofva mig det,» bad hon som hade det gällt lifvet. »Vänta ett ögonblick,» sade han då hon stod färdigklädd ute i tamburen. När han försvunnit glömde hon honom för barnet, som stuckit sin hand i hennes och jollrade om askar med hus och träd, Noaks ark med alla sorters djur, dockskåp, järnvägståg och all annan härlighet som gömdes inne i barnkammaren. Sixten vände tillbaka med en pläd öfver armen och en korg i handen.