ryste hon till vid åsynen af det sölade, vattendränkta istäcket. Med feberaktig otålighet hade hon räknat dagar och timmar tills hon skulle beträda den präktiga trappuppgången vid Strandvägen, och nu hejdade hon sig vid själfva porten, under trycket af en på samma gång befallande och tillintetgörande känsla, den där påyrkade att hon skulle vända om och bli borta för alltid. Sixten mötte ej i tamburen — där hon fördröjde sig så länge hon kunde — och hon var honom tacksam därför. Men när hon kom in i arbetsrummet räckte han fram båda händerna, och då såg hon att han var blek och hade tårar i ögonen. Fönsterluckorna voro förskrufvade och hela rummet upplyst som till en fest. Blommor i glada färger hvart ögat* såg, och på skrifbordet ett helt fång konvaljer — liksom den första tiden hon satt där. »Det smutsgröna istäcket är en vämjelse för ögat, därför har jag stängt för,» sade han forceradt, som om han tänkt på, eller velat säga något helt annat. ... Och är det inte som om vi vore afstängda från den öfriga världen — vi två?» En känsla af oändligt välbehag genomströmmade konvalescenten i det upplysta, blomsterdoftande rummet. »Låt mig bara säga hur glad jag är att ha er här igen,» sade han och förde hennes händer till läppar och ögon.