Tiden stod liksom stilla, och utom henne funnos inga intressen. Han tog itu med att läsa dramat, som han nästan glömt, och medan han så gjorde smög sig den stolta vissheten öfver honom att det var godt och borde göra lycka. Att Irma Bley skulle spela hufvudrollen, hvilket han en gång önskat mera brinnande än något annat, var en glädje som ingen pessimism i världen kunde bortresonnera. Men allt som han läste pjäsen, och förvånade sig öfver att den var så mycket bättre än han tänkt sig, sjönk hans sista arbete ned i underlägsenhetens vågskål, tills det syntes honom värdelöst. Att han inte kunde läsa andra författare, medan han hade ett eget arbete för händer, utan att tycka dem skrifva så mycket bättre att han förlorade tilltron på sig själf, visste han. Men att han inte var i stånd att gå igenom ett af sina tidigare arbeten, utan att anse sig ha gått tillbaka, var dock alltför ömkligt, och tillräckligt bittert att taga bort lefnads-mod och arbetslust. Den dag Inga vågade sig ut var den^vackra blåhvita snön borta eller förvandlad till en svartgrå sörja som gaf gator och torg ett frånstötande tycke. Blidvädersvinden, som bröt upp isarna, for omildt fram, och när hon blickade ut öfver Nybroviken G. — Fågel Fenix. 81