»Jag är inte säker på dig annars.» »Så tag mig då sådan jag är,» jublade hon. »Tag mig med dig! Slit mig lös från alla band, du som är stark! Göm mig i din famn när jag blir mörkrädd!» »Tack! Större kärleksbevis kan ingen ge.» »Låt oss gå,» bad hon ifrigt, men hejdade sig med detsamma i kvalfull jämmer. »Jag kommer i morgon. I kväll kan jag inte.» »Hvad är det nu?» frågade han otåligt. »Bettina och Dolly ha fått löfte om att jag skall sy dem hvar sin docka.» »Och för en sådan småsak vill du fördärfva allt för oss?» »Var inte ond på mig. Det är värre än allt annat,» bad hon bevekande. »Men det är ingen småsak... det är ett direkt löftesbrott, och du kan inte vilja att det blir mitt afsked... eller det sista minne jag lämnar mina barn.» Han stod tyst med rynkade ögonbryn, och såg sig rådlöst omkring. »Jag kommer i morgon kväll. Det skulle ju ske först då. Jag kommer säkert... du vet ju att jag inte kan lefva utan dig. Förlåt mig! Säg att du förlåter,» bad hon allt ifrigare. »Visst förlåter jag, men du gör också mig modlös.» »Du skall få .se att jag blir stark bara jag nu får min vilja fram ..Det är som om min själs salighet hängde på de där dockorna...»