hos honom talar — det förgrämda ansiktet, den böjda ryggen, den trötta hållningen och ...» »Och ändå har han aldrig älskat — bara rådt om dig,» föll Paul henne i talet. »Jag tänker inte heller mest på honom utan på barnen.» »Stackars min lilla HelenaI» »Jag kan inte tänka dem utan mig.» »Det blir halft nu äfven om du stannar.» »Ingen skall se till dem som jag — berätta sagor... trösta dem ... läsa aftonbönen ...» Hon grep så hårdt om Pauls arm som hade hon stått framför en afgrund. »Jag har sett öfver deras kläder — för sista gången — och lagt in allt så nätt,» snyftade hon och sjönk ihop liksom under en öfvermäktig börda. »Du tål inte vid sådana slitningar,» sade han och vaggade henne i sina armar likt ett sjukt barn. »När något svårt skall ske måste det gå fort. Låt oss fara redan i kväll! Jag är alldeles i ordning och håller med en täckvagn i vägskälet bortom skolhuset. Akta dig bara för ånger, klenmodighet och öfvertalningsförsök! Att det hemliga brottet är större och fulare än den öppna brytningen, ha vi länge sedan kommit öfverens om. Och hvad mig angår anser jag det enda rätta och sanna vara, att vi följa vår kärleks lifsvilja.» Hennes ansikte lyste som förklaradt. »Följ mig nu med detsamma,» bad han andlöst. »Med detsamma?»