»Både ni och jag måste träda tillbaka för ert verk.» »Ni tänker bara på att sporra och stegra min pegasus, men jag är människa också ...» »Låt oss återgå till den stackars Helena, som ni en gång kallade henne,» bad hon. »Jag känner det alldeles som om hon långpinades i onödan, och som om vi kunde göra ett slut på hennes lidande.» »Ni är idealet för en handsekreterare, det är då visst och sant, men...» »Öfvergaf hon sina barn eller inte? Det är det jag vill veta.» »Vi få väl se! Men jag har champagne och kall fågel. Ni måste ha något att stärka er med.» »Inte nu. Vinet skulle göra mig het och nervös. — Sedan kanske!» Hon satte sig i skrifstolen och han vandrade af och an i rummet. »Jag har sett er stå rent betagen framför den här taflan,» sade han och pekade på stammoderns porträtt. »Ja, och sedan dess är det som om jag hade Emerentia Grapes ögon öfver mig och vi vore tre i rummet.» »Hon liknar er.» »Det har aldrig fallit mig in. Det är ju edra egna ögon och ert ansiktsuttryck — när ni är glad, eller inspirerad.» »Det är i alla fall ni. Allt vackert är ni — och intet annat.»