»Skall jag gå eller stanna?» Han släckte det elektriska ljuset, med undantag af arbetslampan. »Kanske det blir bättre nu? Märker ni inte att det är elektricitet i luften?» »Där borta på landsbygden är svalka och ro.» Det låg något dödstrött i stämman, som grep honom likt en anklagelse. »Låt oss återvända dit då,» sade han med en ifver som lugnade henne. »... När Inga... När Helena... gick hemåt, hade solglansen mattats. Men hon märkte det ej. öfver skogsåsarna dröjde ett purpurskimmer, som allt mera öfvergick i violett. Och mot rymden som ej längre var sommarvarm och mjuk aftecknade granar och furor sina svartgröna, taggiga spetsar. Ju närmare hon kom hemmet, desto fortare gick hon, ty for hvarje steg fick hon en allt djupare förnimmelse af att en olycka hotade och af att hon inte skulle hinna fram i tid. När hon nådde spången, som förde öfver den af regnet uppsvällda skogsbäcken, tvärstannade hon och såg sig omkring med förskrämda ögon. Ty — tänk om Dolly fallit i och drunknat? Så mycket som hon höll till här nere, och så utan vård som hon lämnats? Hon sprang uppåt den smala steniga stigen, in i trädgårdstäppan. Då hörde hon den lilla storgråta och knäppte händerna i tacksam glädje. Men ingen af barnen stormade emot henne i