»Du ser inte att läsa därborta, Fingal. Sätt dig här hos oss,» bad hon. »Det gör detsamma. Jag kommer ingen hvart i alla fall.« »Är det satsläran?» Helena blef blek ända ut på läpparna. »Jag har inte hjälpt dig med den som jag lofvade. Har du kommit efter kanske?» »Visst har jag det. Så länge mamma läste med mig var jag före alla andra.» Hon sänkte ögonen och bet sig i läppen för att tvinga ner de ord, som voro nära att un dslippa henne. Smånätta linnepersedlar och underkjortlar tillklipptes af hennes snabba fingrar, allt medan de bleka kinderna färgades af en hektisk rodnad. »Här är olidligt hett,» klagade hon. Fingal öppnade ena fönstret och lät kvällsluften spela in i rummet. Bettina hade flyttat sig allt närmare i stigande intresse och satt nu bredvid modern. »Hu då! Nu hoar den stygga ugglan igen,» klagade Dolly och hängde sig fast vid henne. »Få vi flytta in till stan snart?» frågade Bet-tina, i tydligt begär att lätta sitt hjärta. Helena ryste till som i frossa. »Det beror på pappa.» »Det blir alltid som mamma vill. Här är så väldigt tråkigt. Mamma har aldrig tid med oss.